Tärningen är kastad

Det här handlar om makt, och med ovanstående rubrik är det lika bra att börja med Julius Caesar. Det gör man lämpligen på Nationaloperan i Helsingfors, där Händels barockopera just haft premiär. Det är verkligen en kulturhändelse som är värd att notera för hugade operavänner. För vad sägs om två countertenorer, häftig ljusdesign och så en härligt slösande konstnärlig kreativitet? Det är nästan så att man glömmer att föreställningen är fyra timmar lång.

Nu sätter man inte upp en barockopera så där rätt upp och ner. Det skulle sannolikt inte fungera. Man måste piffa upp anrättningen lite, vilket man gör här med besked. Mellanösternreferenser blandas djärvt med något som bäst kan liknas vid studentspex, och det är bitvis  mycket underhållande. Så underhållande att man ibland glömmer att historien om Caesar och Kleopatra faktiskt gäller liv och död. Maktkampen på den tiden gjorde ju det. Man tog makten. I vår tid får man den.

Och då är vi inne på maktkampen i Finland, den mellan presidentkandidaterna Sauli Niinistö och Pekka Haavisto. Igår (26.1) var det dags för den första TV-duellen. Den var mycket sansad men inleddes förvånande nog rent privat. Niinistö har en trettio år yngre fru, och Haavisto som är homosexuell är gift med en man (tjugo år yngre). Man började med frågor om det! Relevant? Och i Sverige har Socialdemokraterna fått en ny ledare i Stefan Löfven. Bra val? Tryggt påstås det. Vad nu det ska betyda.

Så gäller det makt på film. Har just sett Clint Eastwoods lysande J.Edgar med en fullkomligt magnifik Leonardo diCaprio som gamle FBI-bossen J. Edgar Hoover. Och imorgon blir det Iron Lady, där Meryl Streep enligt förhandsreklamen är Margaret Thatcher. Spännande. Caesar fick som bekant rådet att akta sig för den femtonde mars (Idus martiae), då attentatsmännen väntade. Ingen slump alltså att George Clooneys nya film om amerikansk politik heter Ides of March. Den står sen på tur. Mycket på gång.Tärningen är kastad!

Presidentvalet

 

 

Det är dagen efter. Första omgången av presidentvalet i Finland är nu avklarad, och det gick som förväntat men ändå inte riktigt. Samlingspartiets Sauli Niinistö blev klar vinnare med sina 37 procent och tvåa blev överraskande De grönas Pekka Haavisto med 18,8 procent. Resultatet betyder att det blir en andra omgång om knappt två veckor.

Valet är intressant på många sätt. Niinistö har hela tiden lett i opinionsundersökningarna. Varför det är så har jag inte förstått. Möjligen har folk tyckt synd om honom för att han förlorade mot Tarja Halonen för sex år sedan. Möjligen ser folk honom som den mest statsmannalike. Jag vet inte. Niinistös stöd har varit gediget hela tiden, även om det sjönk mot slutet. Stödet har gjort att Niinistö varit ganska dämpad och lugn och fört en lite defensiv kampanj, där strategin helt enkelt varit att inte göra bort sig.

Kvinnorna har inte lyckats. Svenska Folkpartiets Eva Biaudet hamnade på blygsamma 2,7 procent, och då ska man veta att de svenskspråkiga utgör ungefär fem procent av befolkningen. Väljarna har svikit kvinnorna, och de har svikit vänstern. Intressant och glädjande är också att effekten från riksdagsvalet i våras är utraderad. Uttryckt på annat sätt så hamnade Sannfinländarnas Timo Soini på blygsamma 9,7. Anledningen till det är enligt honom själv det faktum att Sannfinländarna hellre vill se honom som partiledare än som president. En annan anledning anger Hufvudstadsbladet som skriver att det nu finns en liberal motvikt till Sannfinländarna.

Denna liberala motvikt heter Pekka Haavisto och är valets komet. Att han skulle stå som tvåa före veteraner som Lipponen och Väyrynen var det kanske inte så många som trodde. Haavistos framtoning är kunnig, sympatisk, liberal. Dessutom är han öppet homosexuell, vilket kan ha betydelse. Väljarna vill kanske visa att Finland faktiskt är bättre än det rykte landet fått genom Sannfinländarna.

På valvakorna igår kväll såg Niinistö stundtals lite gammal och trött ut medan Haavisto tycktes full av ungdomlig energi och entusiasm. Räcker denna energi ända fram? Om knappt två veckor vet vi svaret. Synd att man inte får rösta!

Presidentval och Guggenheim

Två frågor präglar debatten just nu i Finland. Det ena är presidentvalet vars första omgång äger rum nu på söndag. Underligt nog gäller inte diskussionen vem som kommer att vinna utan vem som kan bli tvåa. Blir det en stark tvåa blir det nämligen en valomgång till om ytterligare ett par veckor, och då kan vad som helst hända.

Den som leder opinionsundersökning efter opinionsundersökning även bland finlandssvenskarna är Sauli Niinistö från Samlingspartiet (moderaterna). Varför Niinistö är så överlägsen har jag inte fått kläm på. Frågar man så får man som svar – lär dig finska! Detta(o-) vänliga svar hjälper dock inte så mycket.  En som också med intresse betraktar den finska valdebatten är Maria Wetterstrand. Hon skriver en krönika om det i dagens (16 januari) nummer av Hufvudstadsbladet (med de sedvanliga negativa kommentarerna som följd). Wetterstrand  diskuterar andra kandidater än Niinistö. Inte så konstigt, kanske. Hon är gift med miljöminister Ville Niinistö, som råkar vara brorson till presidentkandidaten Sauli. Hade jag fått rösta, vilket jag inte får, trots att jag nu är skriven här, så hade det funnits ett par lämpliga kandidater och ett par olämpliga. Men en sak är klar – jag hade inte röstat på Niinistö. Mitt hjärta klappar nämligen alltid för en underdog.

Från politik till konst. Ett av världens mest kända konstmuseer är Guggenheim. Den spännande byggnaden på 5:e Avenyn i New York är bara den värt ett besök. Som bekant har konceptet Guggenheim spridit sig över världen, där det kanske mest spektakulära är satsningen i spanska Bilbao med en helt fantastisk byggnad. Nu har designhuvudstaden Helsingfors chansen! En arkitekttävling skulle kunna få fram en kanske lika iögonenfallande byggnad på Skatudden, där båtarna från Sverige nu lägger till. Tanken är onekligen kittlande.

Stadsdirektör Pajunen är optimistisk och ser möjligheter trots höga kostnader. Inom kort ska saken avgöras i stadsfullmäktige. Så vem blir president? Och blir det ett Guggenheim? Vad övrigt är, är tystnad (slutreplik i Hamlet!). Vintertystnad.

Autofiktion

Vad är verklighet? Vad är ljug? I litteraturens värld blandar man friskt verklighet och fiktion och begreppet som kallas autofiktion har kanske aldrig varit populärare?

Har inte läst Lars Noréns dagbok. Hade ingen lust efter att ha tagit del av ett par utdrag. Verkade vara egotrippat nonsens som taget ur Facebook. Sen råkade jag lyssna på Britt Edwall som nämns i boken. Hon sa så här: Men käre Lasse, så var det inte! Varför ljuger du?

För mer än hundra år sedan kom Strindbergs En dåres försvarstal. Där berättar han ”sanningen” om äktenskapet med Siri von Essen. Ska man tro honom? Nej förmodligen inte. I boken Siri ger nu Lena Einhorn en annan sanning.

Och Torbjörn Flygt? Stor succé för tio år sedan med Underdog, som handlar om en ung mans uppväxt i Malmö. Augustpris och berömmelse. Var nu berättelsen en sanning? Flygt har berättat att han en kväll blev uppringd av en läsare som berömde den autobiografiska skildringen. Men det är inte jag! protesterade Flygt. Då blev det tyst i luren och sen kom det – men då är det ju ännu bättre!

Fiktionens seger över det självbiografiska, alltså. Och nu har jag läst fortsättningen Outsider, som inte når upp till föregångaren. Tyvärr. Och så har vi Kerstin Ekman som leker med författaridentiteter i sin originella Grand final i skojarbranschen, där den framgångsrika författaren klyvs i två. Den vackra som syns på TV och sitter i Akademien och så den som faktiskt skriver böckerna!

Daniel Sjölin (Babel) skrev för ett par år sedan Världens sista roman, som handlade om en programledare på TV som hette – Daniel Sjölin! Sanning? Och Åsa Linderborg och Susanna Alakoski! Vad är sanning? Var hittar ni på?

Nu är förresten den nya programledaren till Babel utsedd. Att efterträda Sjölin blir svårt. Funkar det inte, så kan ju Sjölins efterträdare i stället skriva en bok om en programledare som heter – Jessica Gedin. Sånt kallas autofiktion.

Design 2012

Man ska inte vissla i kyrkan. Varför det är så vet jag inte.  Skulle jag  få för mig att vissla i någon kyrka här i Helsingfors, skulle jag välja Berghälls kyrka. Det finns två skäl. Det ena är att akustiken är god.  Det andra skälet är design eller arkitektur. Uttryckt på annat sätt så tillhör inte Berghälls kyrka mina kyrkfavoriter. Sorry alla vänner av Lars Sonck men min håg står inte till det nationalromantiskt pampiga. Speciellt inte i spöklik kvällsbelysning. Jag är inte förtjust i Riksdagshuset heller. Om det nu kan vara till någon tröst.

Om jag bokstavligt vänder Riksdagshuset ryggen och i stället blickar mot det nya Musikhuset eller konsthallen Kiasma och Tidningshuset gläds emellertid mitt moderna designhjärta, ty här har det rivits för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt? Och nu går ljuset genom staden i en installation från Senatstorget via Musikhuset och Alvar Aaltos Finlandiahus till Nationaloperan och slutligen Olympiatornet. Det hela kallas Lux 2012 och manifesterar inledningen på Helsingfors år som designhuvudstad. Årsprogrammet är digert.

Vi stod på Senatstorget på nyårsafton klockan tolv och såg hur Domkyrkan lystes upp i en konstnärlig ljusinstallation. Sen var det fyrverkeri. På torget står en jättemodell av Rubiks kub. Riktigt vad den symboliserar har jag inte kläm på men imponerande är den. Vill man  få en hum om finsk design så är ett besök på Designmuseet att rekommendera. Speciellt bottenvåningens basutställning med sin vandring från nationalromantik till välkänd finsk modernism är ett måste. Det är väl bara ett fel med den utställningen. Den är för liten. Man vill ha mer!

Att Helsingfors är Designhuvudstad under 2012 känns helt naturligt tänker jag medan jag på väg från Designmuseet passerar Järnvägsstationen. Denna katedralliknande skapelse av Eliel Saarinen tillhör väl i sanningens namn inte heller mina favoritobjekt men den har en fördel jämfört med vanliga kyrkor. Man får vissla. Å andra sidan kvarstår sanningen. Man ska inte vissla i kyrkan. Vilket jag dock härmed har gjort.

 

Ett lätt språk

Finska är ett lätt språk! ”Fantasi” heter till exempel ”mielikuvitus” och – så är det hela vägen! Detta positiva språkresonemang har jag knyckt från den danske humoristen Storm P som sa så här om franska. Franska är ett lätt språk. Häst heter till exempel cheval och – så är det hela vägen!

Man måste alltså vara positivt inställd. Det går också för det mesta tämligen bra, om det inte var för en sak – partitiven! Finskan har ett otal kasus, varav partitiv är det absolut besvärligaste. Partitiv betyder ”del av”. Och om man då klipper till med den vackraste frasen som finns i något språk, nämligen ”Jag älskar dig”, så blir det på finska ”Minä rakastan sinua”. Sinua är här partitiv, vilket alltså betyder att jag älskar del av dig! Vilken del framgår dock inte. Man blir alltså inte älskad helt och hållet, vilket möjligen är ett masochistiskt finskt sätt att se saken.

Nu är det dock så att man måste bita ihop tänderna och ge sig den finska partitiven i våld. Man klarar sig nämligen inte på svenska i det dagliga livet. Det har dock inget med folks eventuella aversion mot hjältarnas språk att göra. Det har med synen att göra. Står något skrivet i butikerna på så väl finska som svenska, så är den svenska texten betydligt mindre! Är då inte läsglasögonen med, så är det kört! Gjorde ett experiment hos Kamprad härom veckan. Tog ett av de gratis måttband han så generöst tillhandahåller, och så mätte jag först den finska texten och sen den svenska. Den finska var fyra gånger större! Detta kallas språklig mobbning!

Och nu tillönskas alla ett gott nytt år. Vad blir det då på finska? Hyvää uutta vuotta! Och gissa vilket kasus det är. Leve partitiven! 2012 blir alltså delvis bra, och det tycker jag att man får vara nöjd med. Finska är ett lätt språk!

 

Stadin snadi skidi

Det här är Helsingforsslang av gammalt gott märke och betyder  - stadens lilla barn. Stadin slangi dvs stadens slang är rätt kul. Från början ett språk från arbetarklassen har det nu fått något av ett nostalgiskt skimmer över sig. Som nu i söndags då en julkonsert på stadin slangi fyllde en hel kyrka, och där julevangeliet på stadin slangi var den absoluta höjdpunkten. För svenska öron förefaller det här språket med alla sina svenska inslag lättare än vanlig finska (vilket språk gör inte det?). Kanske som en roligare variant av tornedalsfinska dvs meänkieli. Fast det kan man nog inte säga högt. Åtminstone inte i Pajala.

December på finska heter joulukuu, och det betyder helt enkelt julmånaden. Inte konstigt då att hela månaden går under benämningen Lillajul. Det är då man ska gå på firmafest. Finns bara ett aber. Min synnerligen enskilda firma har bara en medarbetare. Festen blir därför ungefär lika kul som vädret som slagit nya regnrekord. De som inte är glada är alla de som kämpar på i bodarna på Tomasmarknaden som i år flyttat till Senatstorget. Tröstade dem häromdagen genom att köpa en glögg och en bratwurst.

I stället för firmafest får man gå på konsert. Har i min hand ett fint häfte med rubriken ”Julmusik i Helsingfors kyrkor”, och här är konserterna listade från den 19 november till och med 6 januari. Fick en dag för mig att jag skulle räkna dem. De var 268 stycken! Till dessa kommer sedan alla de som inte står i häftet. Man känner sig som den berömda åsnan fast mellan musikaliska hötappar.

Till arbetsgivarnas stora förtjusning infaller julen i år på en helg. Juldagen är till och med en söndag. Det är ju då vi ska gå till stallet eller krubban – och vem hittar vi väl där? Jo, den vi väntat på hela julmånaden! Stadin snadi skidi!

Med detta tillönskar jag alla eventuella bloggläsare en riktigt god jul!

Landets själ

I Hufvudstadsbladet den 12 december fanns en insändare av Alevtina Parland, 13 år. Hon har gått i finsk skola och går nu i rysk i S:t Petersburg. I den ryska skolan läser hon litteratur bl a Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Och i Finland? Där fick hon läsa Kalles nya hund, Ellas chatt och Charlotte och hästarna. Alevtina ställer den retoriska frågan: Och det här ska vi gå ut med i livet? Och så kommer slutklämmen: Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!

Tänker nu på skillnaden mellan utbildning och bildning. Sen tänker jag på skolan i Sverige, där läsningen följer samma mönster som i Finland. Sen tänker jag på att boken om Zlatan slagit alla rekord. Tror att den sålts i 500 000 exemplar. Man ser den också som ”litteratur” för läsovana. Kanske det. När jag tänkt så långt tänker jag på Leif Alsheimers bok Bildningsresan, där Alsheimer slog larm om studenternas brist på bildning. Inte bara slog larm, han gjorde något åt det. Nu är tyvärr Alsheimer borta, och ingen talar om boken. Alsheimer berättade för mig  en gång att den sålt i 3000 exemplar.

Vad har nu detta med Finlands själ att göra? Går en sväng runt Tölöviken i Helsingfors och tänker och är imponerad. Här vid Tölöviken ligger kulturinstitutionerna uppradade som på ett glänsande pärlband. Den sista i raden är det nya Musikhuset med sin djärva arkitektur och sin magnifika akustik. Och nästa i raden lär bli det nya biblioteket. Jag är imponerad. Sen undrar jag – hur är det med kultursatsningarna redan i skolan? På litteratur? På bildning?

Och på nyårsafton blir det magnifik ljusshow på Senatstorget som inledning på det nya året under vilket Helsingfors kommer att vara designhuvudstad! I programförklaringen står att designen ”på något sätt ska förbättra invånarnas liv”. Jag kommer att stå där, njuta av ljusspelet och lyssna på tolvslaget. Sen kommer jag att tänka på Alevtina. Hur blir hennes framtid?

 

 

Lite tankar om Norden

I senaste numret av Pohjola-Nordens tidning menar Alexander Stubb, nordisk samarbetsminister och före detta utrikesminister, att det nordiska samarbetet åter är ”in” eller ”pop” som det heter i den finska versionen. Stubb understryker vidare regionernas allt viktigare roll i det internationella samarbetet. So far so good skulle man kunna säga, ty inte sällan används engelska i de nordiska sammanhangen. Lite onödigt kan tyckas.

När historikern och debattören Gunnar Wetterberg år 2009 lade fram sin idé om Norden menade han att framtidsutsikterna för ett förenat Norden skulle vara lysande – bara någon sätter fart! Vad gäller språk såg Wetterberg egentligen inget problem. Det var för två år sedan. Liknande tongångar hörs nu från Sydsvenskans finlandssvenska ledarskribent Heidi Avellan som i en krönika också hon för fram tankar på en nordisk union. Finns det förutsättningar för en union någonstans i Europa så är det här, avslutar hon. Och språk? Avellan är från Finland och är naturligtvis väl medveten om problemen. Hon säger helt enkelt så här: bildade finnar kan svenska.

För man fram Gunnar Wetterbergs tankar om Norden i den finska debatten, så kommer som ett brev på posten alla dessa kommentarer som uttalar stark aversion mot Sverige och det svenska språket. Varför – undrar jag i all min naivitet. En union skulle gå mot den finska folkviljan sägs det vidare. Kanske det men någon måste våga tänka nytt. Diskussionen den här gången gällde om Finland hamnat i en återvändsgränd i EU-sammanhang. Först tänker jag på Stubb. Sen tänker jag på Avellan.

I dagens nummer av Hufvudstadsbladet diskuterar chefredaktören Jens Berg rasism och främlingsfientlighet. Behöver Finland ett eget antirasistiskt Expo? Nej, säger de flesta kommentatorerna. På slutet nämner Berg att Expos styrelsemedlem Mona Sahlin varit på besök i Finland och tycker om rasismfrågan att – äntligen har Norden en gemensam och viktig fråga att samlas kring! Säger bara en sak – sätt fart!

 

 

 

Självständighetsdagen

En restaurang här i Helsingfors gjorde i förra veckan reklam för sitt julbord. Julbordet är tydligen magnifikt, ty annonsen avslutades  med orden ”Never mind the kålrotslåda”! På tal om mat så serverades det köttsoppa, kaffe och bröd på ”de fattigas slottsbal” på Hagnäs torg igår den 6 december. Finland firade nämligen sin självständighetsdag, och även de fattiga fick alltså vara med. Sen var det en bal på slottet också.

Finland var en del av det svenska riket fram till 1809 och sen en del av det ryska storfurstendömet från 1809 till 1917. Då mitt i den politiska röra som uppstod i samband med den ryska oktoberrevolutionen ( ägde rum i november) passade man på. Finland utropade sin självständighet! Det gick vägen men alla var inte lika glada. 1918 blev det ett uppslitande inbördeskrig, vars sår nödtorftigt läktes först då Finland fick försvara sin självständighet i Vinterkriget och i Fortsättningskriget. Man förstår alltså firandet.

Halva Finlands befolkning (2,5 miljoner) följde TV-sändningarna från Slottet igår. Då fick man se hur 1900 gäster stod i en lång kö och en och en gick fram och hälsade på Tarja Halonen, som för sista gången var värdinna (valsade i vintage enligt Hbl). Den dramatiska spänningen i detta upplägg är sådan att man lugnt kan gå ifrån en stund utan att gå miste om något väsentligt. Eller? Själv missade jag presidentkandidaten Eva Biaudets klänning. Retar mig fortfarande. Och Hufvudstadsbladet som uppmanat sina läsare att chatta med reportern på plats om just Biaudets klänning! Där gick den chansen.

På det sjukhus jag då och då besöker finns en skylt som talar om att man ska hälsa utan att ta i hand. Speciellt i förkylningstider. Man ska tänka på smittorisken. Själv tänker jag på Tarja Halonen. Hon skakade hand med 1900 stycken! Snacka om smittorisk! Föreslår att nästa president lånar sjukhusets skylt. Smittorisken minskar och inte bara den. Sändningstiden minskar med flera timmar! Då kan man ju sända från Hagnäs torg.