Ooppera, Viirus och Kristina

  Man far runt i den kulturella världen. Varför? Fick tag i en teaterbroschyr. Citerar en mening från förordet: Konst är kapitalet som avspeglar samhällets inre visdom och dess andliga rikedom.

   Ser Puccinis La Fanciulla del West dvs Lännen tyttö (i Finland översätts alla titlar) på Nationaloperan. Kombinationen italiensk bel canto (Caruso sjöng i uruppförandet på Metropolitan 1910) och västern är onekligen rätt häftig. Som om John Wayne skulle brista ut i O, sole mio, ungefär. Uppsättningen på Nationaloperan är synnerligen njutbar. Har redan upptäckt att detta operahus håller hög internationell klass med en god och bred repertoar. Sen finns här en fördel till. De har en balett, som precis fyllt 90 år! Före jul såg jag Don Quijote och nu står förhoppningsvis snart Coppelia på tur. Gillar klassisk balett. Det är Black Swan – fast på riktigt!

   Operan, Stadsteatern, Nationalteatern (Finlands svar på Dramaten). Hög klass över hela linjen. Att sen uppsättningen av Björn och Bennys Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern kommer att bli succé och hålla god kvalitet är ställt utom allt rimligt tvivel. Redan pryder Maria Ylipää som Kristina stadens bussar och spårvagnar. Sen kostar det. En biljett till Kristina går på 70 euro, och då hamnar man på tredje balkong. Det finns kritiska röster.

   Sen har vi de andra. De små och kämpande. Entusiasterna. Som Teater Viirus som är ett ungt och begåvat gäng som högst uppe i ett hus i stadsdelen Kronohagen tar sig an djärva och disparata ting. Som Lukas Moodysons Tillsammans och nu senast Det lystna landet, som är två enaktare av norrmannen Finn Iunker. Den första, Answering Machine, fragmentarisk, obegriplig, där regissören ser till att publiken lämnas åt sitt öde. Den andra, Play Alter Native, en åtminstone bitvis vass satir. Och över lag intensivt, koncentrerat spel.

   Man far vidare. Till konsten. Hur var det nu? Konst är kapitalet som avspeglar samhällets inre visdom och dess andliga rikedom.

Genusperspektiv

För ett antal bloggtexter sedan var jag inne på det politiskt korrekta. Då gällde det ord som man absolut inte får säga. Nu gäller det motsatsen dvs ord man måste säga för att vara politiskt korrekt. Ett sådant ord är genusperspektiv. Det är ett absolut ”måste” –ord i många sammanhang, inte minst inom forskningen. Man bör med andra ord anlägga ett genusperspektiv på allting, om man nu vill vara politiskt korrekt. Möjligen med undantag för SJ:s tidtabell.

Det är i det här sammanhanget man får se pronomenet ”hen” i stället för ”han” eller ”hon” med objektsformen ”henom”. Hen finns nu i barnböcker, där man alltså inte vill att de unga ska fastna i könsroller. Så är måhända den politiskt korrekta tanken. Möjligen har man också sneglat åt finskan, där ordet ”hän” betyder såväl han som hon. En annan möjlighet är att man missförstått det svenska språkets rikedom.  Det är ju inte fel att språkligt kunna skilja på pojkar och flickor. Inte  heller på farmor och mormor, vilket ju inte många språk klarar av.

Kommen så långt nås jag av den glada nyheten att Helsingfors universitet fått en ny professor i nordisk litteratur. Hon (inte hen!) heter Ebba Witt-Brattström. Hennes make heter Horace Engdahl, och till båda har jag vid ett flertal tillfällen lyssnat med stort intresse på Bokmässan i Göteborg. Det är bildade samtal, så bildade att jag undrat hur det låter hemma vid deras köksbord.

Nu tillträder Witt-Brattström till hösten och en sak som lockar henne (inte henom!) med Finland är att det inte är Sverige. Där är nämligen bildningen för låg och studenterna för okunniga. De kan inte skriva. Här tänker jag automatiskt på Leif Alsheimer. För vilken gång i ordningen? Sen får jag en önsketanke. Tänk om Witt-Brattström kunde ordna ett öppet seminarium, där man anlade ett genusperspektiv på Robinson Crusoe? Då skulle jag komma! Det är väl bara ett fel med den tanken. Det är inte nordisk litteratur.

 

 

För däremellan kommer fastan!

Ett i dubbel betydelse gott skäl att flytta till Finland är att man där äter fastlagsbullar. Absolut inte semlor! (Sorry Ture Sventon!). Skulle man insistera på att få en semla, så får man en fralla. Rätt så! Det är därför ingen slump att dagens nummer av Hufvudstadsbladet är fullt av smarriga recept på just fastlagsbullar. Här nämns även hetvägg, som jag personligen betraktar som ett djävulens påfund. En sak är dock klar – man blir sugen. Och när man sen äntligen sitter där med en bulle fylld med grädde och mandelmassa framför nosen – då är det tack och adjö till fastan!

Fastan som kommer efter fastlagstiden är som bekant späkningens tid. Visserligen är det kanske lite överdrivet att som medeltidens flagellanter gå omkring och piska sig på allmän plats men lite ditåt skadar ju inte. Är det tack och adjö, så är det. Tack och adjö till kött heter förresten på latin ”carnelevale”, och det är precis vad det är fråga om nu. Karneval! Den i Rio är mest känd. Där är det lättklädda damer som dansar samba. Här i Helsingfors är det korvgrillning med Lions på söndag. Undrar vilket som är roligast. Å andra sidan hade vi vårt sambatåg här redan i maj i fjol, så Rio ligger faktiskt efter!

En finsk specialare inträffar idag torsdag den 16 februari. Årets abiturienter säger idag tack och adjö till skolbänken. Nu väntar råplugg och tentamina och innan dess är det alltså idag en karneval som heter penkkarit (bänkskuddardagen) eller penkisdagen. Då väller de blivande studenterna ut över stan på lastbilar och till och med i en spårvagn! Det är med andra ord tjo och tjim. Känsliga personer samt medtrafikanter varnas. Sen gäller det att hålla sig framme. De karnevalsyra blivande studenterna låter nämligen godis regna över hugade barn och snabba pensionärer.

Vad är väl en karneval i Rio mot godisregn och korvgrillning med Lions?

 

Ett brev och Carl Larsson

Det kom ett brev från den finska myndigheten. Med darrande händer öppnade jag det. Rubriken var i fetstil och med stora bokstäver. TILLÄMPNING AV FINSK LAGSTIFTNING OM BOSÄTTNINGSBASERAD SOC. TRYGGHET. Nu gällde det! Vad ville nu myndigheten att jag skulle göra för att eventuellt kunna upptas i den stora gemenskapen? Jo – fylla i blankett S1/E121 som bifogades. Vad stod då på denna blankett? Vilka frågor skulle besvaras? På blanketten stod – ingenting! Inga instruktioner, inga frågor. Ingenting! Blanketten skulle dock skrivas under och skickas in. Senast den 5 mars! Med vänlig hälsning osv.

Går till biblioteket för att hämta en beställd bok. Mina ögon faller på den engelskspråkiga tidskriften Six Degrees. En av rubrikerna lyder: How to cope with the bureaucratic nightmare when settling in Finland. Jag sliter tidskriften till mig.

Skulle man nu få för sig att längta tillbaka till Sverige, vilket jag dock ännu inte gör, ja då kan man lämpligen bege sig till konstmuseet Ateneum. Där öppnade igår den 10 februari en stor Carl Larsson-utställning. Svenskare kan det ju inte bli. Inte konstigt alls att en av sponsorerna heter Ikea. För femton år sedan visade man Carl Larsson på Victoria & Albert i London, även där med Ikea som sponsor. Det var då jag fick lära mig att den mest lästa boken idag i Storbritannien är Ikeakatalogen! Långt från Shakespeare kan man tycka.

Utställningen på Ateneum rekommenderas för alla med Helsingfors och Kristina från Duvemåla (premiär 29 februari) i blick. Går omkring bland alla dessa bilder där en verklighet blev framgångsrik idyll. Då slår det mig. Carl Larsson var en föregångare! Som Facebookare! För vad är det han gör om inte samma som många nu gör på FB? Lägger ut bilder på gulliga barn och det fina hemmet! Och budskapet är samma nu som då – se så bra vi har det!

Nöjd med min analys går jag genom centrum. På Alexandersgatan står en ensam trumpetare och spelar American Patrol. Det är kväll i vår lilla storstad.

 

 

Morgonen efter

Det är morgonen efter kvällen före. Valvakorna är över. Glasen är tömda, tacktalen avklarade och hurraropen har klingat ut. Presidentvalet är över, och Finland har fått sin tolfte president. Han heter som väntat Sauli Niinistö. I tidningen idag står det. Än en gång är det bevisat. Finländarna väljer gärna en president med bekymrad uppsyn. Tvåa blev Pekka Haavisto med lite mindre bekymrad uppsyn. Han blev en god tvåa, så god att Hufvudstadsbladet uttryckte det som så att man fått en vinnare men ingen förlorare.

Det har naturligtvis varit synnerligen intressant att följa presidentvalet på nära håll och genom alla dessa debatter mellan två medelålders välklädda gentlemän som varit vänliga, artiga och vältaliga. Ingen pajkastning. Vad gäller opinionsundersökningarna så  är jag hjärtligt trött på dem och också aningen undrande. De förtar spänningen. Det är en sak. Den andra, och betydligt allvarligare, är att de faktiskt kan påverka valutgången.

De grönas Pekka Haavisto slutade alltså som en imponerande tvåa. Mot Niinistös gedigna politiska försprång uppbyggt under sex år kom Haavisto plötsligt med något nytt som visade sig appellera till unga,  kulturella och oliktänkande. Ett alternativ som räckte långt men tyvärr inte riktigt ända fram. Ett resultat av det finska valet är ju faktiskt att fokus flyttat från den främlingsfientliga image landet fick vid senaste riksdagsvalet, då Sannfinländarna åstadkom sin stora skräll. Att denna skräll nu kommit i bakgrunden är mycket Haavistos förtjänst. Vi har med andra ord fått ett öppnare Finland. Det är man tacksam för.

Och presidenten och kultur? I dagens nummer av Hufvudstadsbladet uttalar ett antal kulturarbetare sig. Så här säger Hannu Lintu, blivande chefsdirigent för Radions symfoniorkester: Presidenten behöver inte digga opera, balett eller teater men han måste erkänna att vi inte kan leva utan dem.

Slutligen. Jag lyssnar hellre på en frivillig president än en ofrivillig monark.

2! Kiva!

Jag står vid spårvagnshållplatsen och fryser. Det är kallt i Helsingfors. Så lyfter jag blicken mot huset mittemot, och det är då jag ser det. På ett fönster har man klistrat en stor tvåa. 2! Så står det, och jag blir genast lite varmare. Tvåan är nämligen ett uttalat stöd för presidentkandidat nummer 2, Pekka Haavisto.

 På söndag gäller det. Pekka Haavisto eller Sauli Niinistö? Niinistö leder men Haavisto knappar in. Allt kan hända och det gäller för supportrarna att ta till allt från sociala medier till alltså en tvåa på ett fönster. På tvättlistan i vår tvättstuga har någon som sista post denna vecka skrivit – glöm inte att rösta! Jag har lagt till en tvåa. Då är frågan – är det olagligt för en utlänning att bedriva politisk propaganda i en finsk tvättstuga?

 

Och varför skulle då Haavisto vara min kandidat? Ett skäl är att jag nästan alltid håller på den som ligger under, en underdog. Ett annat kan vara skillnaden mellan liberal och konservativ, där jag tycker att det förra är ett betydligt trevligare alternativ. Det pekar nämligen framåt, och det är ju dit vi är på väg. Tänker för ett ögonblick på Margaret Thatcher (har precis sett filmen). Hon sa: Don’t look back. You’re not going there! Alltså framåt! Men det kan ju kvitta vad jag tycker. Jag får inte rösta, och det tycker inte jag är kiva.

 

Och då är vi inne på finlandssvenska som kan vara en källa till förundran, glädje samt förvirring. Det vimlar av finlandismer, där kiva (kul) är en. Sådant kan Charlotta af Hällström-Reijonen som på fredag disputerar på en avhandling om finlandismer i svenskan i Finland. Hon är hemma från Helsingfors (finlandism). Vissa ord och uttryck kan enligt henne ställa till det. Nog till exempel. Niinistö vinner nog betyder i Finland att det är klappat och klart medan det i Sverige inte alls är klart. Kanske! Jag håller mig till den svenska betydelsen, och skulle Haavisto vinna öppnar jag en flaska skumvin, vilket i dubbel betydelse är en god finlandism. Kiva!

Tärningen är kastad

Det här handlar om makt, och med ovanstående rubrik är det lika bra att börja med Julius Caesar. Det gör man lämpligen på Nationaloperan i Helsingfors, där Händels barockopera just haft premiär. Det är verkligen en kulturhändelse som är värd att notera för hugade operavänner. För vad sägs om två countertenorer, häftig ljusdesign och så en härligt slösande konstnärlig kreativitet? Det är nästan så att man glömmer att föreställningen är fyra timmar lång.

Nu sätter man inte upp en barockopera så där rätt upp och ner. Det skulle sannolikt inte fungera. Man måste piffa upp anrättningen lite, vilket man gör här med besked. Mellanösternreferenser blandas djärvt med något som bäst kan liknas vid studentspex, och det är bitvis  mycket underhållande. Så underhållande att man ibland glömmer att historien om Caesar och Kleopatra faktiskt gäller liv och död. Maktkampen på den tiden gjorde ju det. Man tog makten. I vår tid får man den.

Och då är vi inne på maktkampen i Finland, den mellan presidentkandidaterna Sauli Niinistö och Pekka Haavisto. Igår (26.1) var det dags för den första TV-duellen. Den var mycket sansad men inleddes förvånande nog rent privat. Niinistö har en trettio år yngre fru, och Haavisto som är homosexuell är gift med en man (tjugo år yngre). Man började med frågor om det! Relevant? Och i Sverige har Socialdemokraterna fått en ny ledare i Stefan Löfven. Bra val? Tryggt påstås det. Vad nu det ska betyda.

Så gäller det makt på film. Har just sett Clint Eastwoods lysande J.Edgar med en fullkomligt magnifik Leonardo diCaprio som gamle FBI-bossen J. Edgar Hoover. Och imorgon blir det Iron Lady, där Meryl Streep enligt förhandsreklamen är Margaret Thatcher. Spännande. Caesar fick som bekant rådet att akta sig för den femtonde mars (Idus martiae), då attentatsmännen väntade. Ingen slump alltså att George Clooneys nya film om amerikansk politik heter Ides of March. Den står sen på tur. Mycket på gång.Tärningen är kastad!

Presidentvalet

 

 

Det är dagen efter. Första omgången av presidentvalet i Finland är nu avklarad, och det gick som förväntat men ändå inte riktigt. Samlingspartiets Sauli Niinistö blev klar vinnare med sina 37 procent och tvåa blev överraskande De grönas Pekka Haavisto med 18,8 procent. Resultatet betyder att det blir en andra omgång om knappt två veckor.

Valet är intressant på många sätt. Niinistö har hela tiden lett i opinionsundersökningarna. Varför det är så har jag inte förstått. Möjligen har folk tyckt synd om honom för att han förlorade mot Tarja Halonen för sex år sedan. Möjligen ser folk honom som den mest statsmannalike. Jag vet inte. Niinistös stöd har varit gediget hela tiden, även om det sjönk mot slutet. Stödet har gjort att Niinistö varit ganska dämpad och lugn och fört en lite defensiv kampanj, där strategin helt enkelt varit att inte göra bort sig.

Kvinnorna har inte lyckats. Svenska Folkpartiets Eva Biaudet hamnade på blygsamma 2,7 procent, och då ska man veta att de svenskspråkiga utgör ungefär fem procent av befolkningen. Väljarna har svikit kvinnorna, och de har svikit vänstern. Intressant och glädjande är också att effekten från riksdagsvalet i våras är utraderad. Uttryckt på annat sätt så hamnade Sannfinländarnas Timo Soini på blygsamma 9,7. Anledningen till det är enligt honom själv det faktum att Sannfinländarna hellre vill se honom som partiledare än som president. En annan anledning anger Hufvudstadsbladet som skriver att det nu finns en liberal motvikt till Sannfinländarna.

Denna liberala motvikt heter Pekka Haavisto och är valets komet. Att han skulle stå som tvåa före veteraner som Lipponen och Väyrynen var det kanske inte så många som trodde. Haavistos framtoning är kunnig, sympatisk, liberal. Dessutom är han öppet homosexuell, vilket kan ha betydelse. Väljarna vill kanske visa att Finland faktiskt är bättre än det rykte landet fått genom Sannfinländarna.

På valvakorna igår kväll såg Niinistö stundtals lite gammal och trött ut medan Haavisto tycktes full av ungdomlig energi och entusiasm. Räcker denna energi ända fram? Om knappt två veckor vet vi svaret. Synd att man inte får rösta!

Presidentval och Guggenheim

Två frågor präglar debatten just nu i Finland. Det ena är presidentvalet vars första omgång äger rum nu på söndag. Underligt nog gäller inte diskussionen vem som kommer att vinna utan vem som kan bli tvåa. Blir det en stark tvåa blir det nämligen en valomgång till om ytterligare ett par veckor, och då kan vad som helst hända.

Den som leder opinionsundersökning efter opinionsundersökning även bland finlandssvenskarna är Sauli Niinistö från Samlingspartiet (moderaterna). Varför Niinistö är så överlägsen har jag inte fått kläm på. Frågar man så får man som svar – lär dig finska! Detta(o-) vänliga svar hjälper dock inte så mycket.  En som också med intresse betraktar den finska valdebatten är Maria Wetterstrand. Hon skriver en krönika om det i dagens (16 januari) nummer av Hufvudstadsbladet (med de sedvanliga negativa kommentarerna som följd). Wetterstrand  diskuterar andra kandidater än Niinistö. Inte så konstigt, kanske. Hon är gift med miljöminister Ville Niinistö, som råkar vara brorson till presidentkandidaten Sauli. Hade jag fått rösta, vilket jag inte får, trots att jag nu är skriven här, så hade det funnits ett par lämpliga kandidater och ett par olämpliga. Men en sak är klar – jag hade inte röstat på Niinistö. Mitt hjärta klappar nämligen alltid för en underdog.

Från politik till konst. Ett av världens mest kända konstmuseer är Guggenheim. Den spännande byggnaden på 5:e Avenyn i New York är bara den värt ett besök. Som bekant har konceptet Guggenheim spridit sig över världen, där det kanske mest spektakulära är satsningen i spanska Bilbao med en helt fantastisk byggnad. Nu har designhuvudstaden Helsingfors chansen! En arkitekttävling skulle kunna få fram en kanske lika iögonenfallande byggnad på Skatudden, där båtarna från Sverige nu lägger till. Tanken är onekligen kittlande.

Stadsdirektör Pajunen är optimistisk och ser möjligheter trots höga kostnader. Inom kort ska saken avgöras i stadsfullmäktige. Så vem blir president? Och blir det ett Guggenheim? Vad övrigt är, är tystnad (slutreplik i Hamlet!). Vintertystnad.

Autofiktion

Vad är verklighet? Vad är ljug? I litteraturens värld blandar man friskt verklighet och fiktion och begreppet som kallas autofiktion har kanske aldrig varit populärare?

Har inte läst Lars Noréns dagbok. Hade ingen lust efter att ha tagit del av ett par utdrag. Verkade vara egotrippat nonsens som taget ur Facebook. Sen råkade jag lyssna på Britt Edwall som nämns i boken. Hon sa så här: Men käre Lasse, så var det inte! Varför ljuger du?

För mer än hundra år sedan kom Strindbergs En dåres försvarstal. Där berättar han ”sanningen” om äktenskapet med Siri von Essen. Ska man tro honom? Nej förmodligen inte. I boken Siri ger nu Lena Einhorn en annan sanning.

Och Torbjörn Flygt? Stor succé för tio år sedan med Underdog, som handlar om en ung mans uppväxt i Malmö. Augustpris och berömmelse. Var nu berättelsen en sanning? Flygt har berättat att han en kväll blev uppringd av en läsare som berömde den autobiografiska skildringen. Men det är inte jag! protesterade Flygt. Då blev det tyst i luren och sen kom det – men då är det ju ännu bättre!

Fiktionens seger över det självbiografiska, alltså. Och nu har jag läst fortsättningen Outsider, som inte når upp till föregångaren. Tyvärr. Och så har vi Kerstin Ekman som leker med författaridentiteter i sin originella Grand final i skojarbranschen, där den framgångsrika författaren klyvs i två. Den vackra som syns på TV och sitter i Akademien och så den som faktiskt skriver böckerna!

Daniel Sjölin (Babel) skrev för ett par år sedan Världens sista roman, som handlade om en programledare på TV som hette – Daniel Sjölin! Sanning? Och Åsa Linderborg och Susanna Alakoski! Vad är sanning? Var hittar ni på?

Nu är förresten den nya programledaren till Babel utsedd. Att efterträda Sjölin blir svårt. Funkar det inte, så kan ju Sjölins efterträdare i stället skriva en bok om en programledare som heter – Jessica Gedin. Sånt kallas autofiktion.