Autofiktion
Vad är verklighet? Vad är ljug? I litteraturens värld blandar man friskt verklighet och fiktion och begreppet som kallas autofiktion har kanske aldrig varit populärare?
Har inte läst Lars Noréns dagbok. Hade ingen lust efter att ha tagit del av ett par utdrag. Verkade vara egotrippat nonsens som taget ur Facebook. Sen råkade jag lyssna på Britt Edwall som nämns i boken. Hon sa så här: Men käre Lasse, så var det inte! Varför ljuger du?
För mer än hundra år sedan kom Strindbergs En dåres försvarstal. Där berättar han ”sanningen” om äktenskapet med Siri von Essen. Ska man tro honom? Nej förmodligen inte. I boken Siri ger nu Lena Einhorn en annan sanning.
Och Torbjörn Flygt? Stor succé för tio år sedan med Underdog, som handlar om en ung mans uppväxt i Malmö. Augustpris och berömmelse. Var nu berättelsen en sanning? Flygt har berättat att han en kväll blev uppringd av en läsare som berömde den autobiografiska skildringen. Men det är inte jag! protesterade Flygt. Då blev det tyst i luren och sen kom det – men då är det ju ännu bättre!
Fiktionens seger över det självbiografiska, alltså. Och nu har jag läst fortsättningen Outsider, som inte når upp till föregångaren. Tyvärr. Och så har vi Kerstin Ekman som leker med författaridentiteter i sin originella Grand final i skojarbranschen, där den framgångsrika författaren klyvs i två. Den vackra som syns på TV och sitter i Akademien och så den som faktiskt skriver böckerna!
Daniel Sjölin (Babel) skrev för ett par år sedan Världens sista roman, som handlade om en programledare på TV som hette – Daniel Sjölin! Sanning? Och Åsa Linderborg och Susanna Alakoski! Vad är sanning? Var hittar ni på?
Nu är förresten den nya programledaren till Babel utsedd. Att efterträda Sjölin blir svårt. Funkar det inte, så kan ju Sjölins efterträdare i stället skriva en bok om en programledare som heter – Jessica Gedin. Sånt kallas autofiktion.
10 januari, 2012 den 10:19 e m
Ja, och ni i dagarna boken av Felicia Feldt, Anna Wahlgrens dotter.Får man skriva så om sin mor? Ja, men hon hade lämnat ut sina barn i tidigare böcker.Eller?
Jag har liksom många grubblat över hur man hanterar stoff som ska bli litteratur. En slutsats kan vara att fakta som kan vederläggas, klockslag, datum, platser, där finns en sanning. Allt annat är upplevelser av verkligheten, en verklighet som ter sig olika beroende på vem som upplevt den. Två syskon jämför sin uppväxt, ljuger den ena eller har båda rätt? Men ändå, vi måste hålla på och utforska, det är vad vi människor delar och är intresserade av…
Blir det bättre av att man byter ut namnen på de inblandade? Kanske, kanske inte?
11 januari, 2012 den 7:53 f m
Hallå och tack! Är det privata litteratur? Och om man som Daniel Sjölin (fantastisk programledare!) låter huvudpersonen ha samma namn som författaren – jua, hur blir det då? Och i dagens nummer av Hufvudstadsbladet anmäls Merete Mazzarellas nya bok, där hon skriver om sitt privata liv under ett år. Ny förälskelse vid mogen ålder, flytt osv. Vem bryr sig? Och hade detta varit – kittlande – intressant, om inte författaren varit känd? När blir en text litteratur? Då föredrar jag Kerstin Ekmans lek med fiktionen eller Håkan Nessers litterära lek (mycket originell) i senaste boken. Men att hänga ut det privata och få läsarna att tro att det är litteratur? Nej. Men man tjänar ju pengar …
11 januari, 2012 den 1:24 e m
Hufvudstadsbladet har inte bara en (helsides)recension, utan hade för bara några dagar sedan ett helt uppslag om samma Mazzarellas leverne.
Det kommer kanske snart en “eftersläckare” (efterslickare).
Författarinnan är i det svenska Finland känd för att ställa ut privata detaljer till allmänt beskådande. Att hon självmant skulle tacka nej till all denna publicitet är uteslutet.
Därför faller ansvaret tungt på tidningen, som utnyttjar en åldring.