215, 5527, 439, 209

Publicerat 31 oktober, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Film, Resor, Tankar, Teater

Tags: , , , , , ,

Det finns ett fint uttryck på tyska. Det lyder: ”Wer eine Reise macht, hat ’was zu erzählen”. Och det kan man ju hålla med om. Många resenärer, inte minst skribenter, för anteckningar. Det gör inte jag. Jag tar alltid noga med en liten anteckningsbok och penna – men jag skriver inget. Men jag minns. Som nu. Så här kommer fyra intryck från det nära förflutna, och för den snabbtänkte framstår då rubriken i ett förklarat skimmer.
Till Tate Modern i London återkommer jag gärna och har gjort så de senaste tjugo åren. Här finns sedan något år en ny tjusig tillbyggnad och där visas just nu en högst märklig installation. Den heter The Clock och består av tusentals klipp från spelfilmer som alla visar realtid dvs när klockan är 12 i London så ser man ett klipp från en film där klockan är 12. Som Zinnemanns High Noon. Och här går det undan. Sekundsnabba klipp ger en vandring genom filmhistorien – i realtid. Jag satt där i två timmar och – vill tillbaka. Får dock sno mig. Den 20 januari är det slut. Ett tips till. Den 3 november och 1 december kan man övernatta. The Clock i 24 timmar!
https://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/christian-marclay-clock
Och nu till kära gamla Gabriella. Den här Vikingbåten är ombyggd, vilket jag ännu inte lärt mig. Saknar den gamla stilen. Nu måste man t ex leta efter puben, och vill man ha något starkt från taxfreebutiken hamnar man i bedövande parfymångor, vilka man med fara för luktsinnet måste tränga sig igenom. Whiskyn är nämligen gömd bakom ångorna. Dirty trick! Sen finns det ett fint gourmetställe med vita dukar och höga priser. Där sitter nästan aldrig någon. Varför ville man bli finare? Och hur många gånger har jag åkt över Östersjön? 100?
Och nu till Stockholm och ett hotell med utsikt men inget fönster. Rummet är litet och sitter väl över axlarna men är gemytligt och centralt beläget. Frukosten är fantastisk. Föredrag på Östermalm leder sedan till möte med kulturintresserade människor i mogen ålder samt en intressant somatisk sexolog. Henne talade jag mycket och gärna med.
Operan i Tallinn rekommenderas. Man börjar i den tjusiga blå salen en trappa upp, där man tar ett glas före föreställningen. Vi såg sedan Tennessee Williams drama Linje Lusta eller A Streetcar Named Desire som den heter. Var som bekant en synnerligen omtalad film en gång med Marlon Brando. Här är det balett. Och de som är under 14 år är inte välkomna. Varför begriper jag inte. En sak till – priserna här är ungefär hälften av priserna på operan i Helsingfors. I sanningens namn tillkommer ju ett par småsaker: resa, hotell, middag, besök på en och annan bar osv. Något säger mig att det går jämnt ut. Eller kanske inte.
Något säger mig också att rubrikens budskap nu är glasklart.

Annonser

Shakespeare&Co

Publicerat 11 oktober, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Litteratur, Teater

Tags: , , ,

En av världens mest berömda boklådor finns i Paris. Den heter Shakespeare&Co och ligger strax intill Notre Dame. Den grundades av Sylvia Beach och var på 20-talet ett tillhåll för den sk ”förlorade generationen” dvs Hemingway och de andra. Senast jag var där köpte jag just Hemingways ”A Moveable Feast” som handlar om hans tid i Paris som ung och hårt arbetande författare. I mitt tycke en av hans bästa böcker. Den och ”The Sun Also Rises”. Dem ska man läsa!
Sen ska man se Woody Allens film ”Midnight in Paris”. Den är synnerligen charmig och påhittig och i den får man möta just Hemingway och flera av de andra som till exempel Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Alice B Toklas osv.
Varför kommer jag nu att tänka på detta? Jo – jag har som av en händelse precis läst Sylvia Beachs självbiografi som lämpligt nog heter ”Shakespeare&Co”, och det är fascinerande läsning om det som var en gång. Och som hon droppar namn! Man känner inte ens till hälften. Ett synnerligen känt namn, dock, och känt öde är James Joyce som fick utgivet sin berömda bok ”Ulysses” genom just Beach och Shakespeare&Co. ”Ulysses” är för övrigt boken som alla känner till men inte så många har läst. Huvudpersonen heter Leopold Bloom (samma som i musikalen The Producers!) och handlingen utspelar sig under en enda dag. Den 16 juni. Denna dag går nu under namnet Bloomsday och firas varje år med en och annan Guinness i Dublin. Joyce, Bloom och Dublin har nämligen blivit turistmagneter. Som för övrigt även Shakespeare&Co. Så kan det gå.
Så kan det alltså gå. Även för Shakespeare själv. Han har blivit turistmagnet. Vi har ju Stratford on Avon, och sedan tjugo år tillbaka har vi också Shakespeare’s Globe på Bankside i London. Dit tar jag mig gärna. Som så många andra, ty det är ofta utsålt. Senast var jag där för en månad sedan.
När jag går i Shakespeares fotspår börjar jag vid London Bridge och sen är det bara att gå och låta fantasin flöda. Som Woody Allen. Man kanske skulle göra en ”Midnight in London”?
Om detta vill jag berätta. Om Shakespeare och teater – då och nu. Och ni är alla mycket välkomna!
http://ingelakarlsson.se/kalendarium/

Nu gäller det

Publicerat 4 september, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Debatt, Tankar

Tags: , , ,

Sitter på tåget som för sista gången den här säsongen ska ta mig till landet. Det är dimmigt. Lite kyligt. Höst på väg. I hörlurarna Beatles och And I love her. Den melodin hörde jag på gågatan i Helsingfors på väg hem från teatern en dag, och det tog två dagar innan jag kom på vad jag hört. Nu sitter den. Ear worm heter det på engelska.
Föreställningen är nu över. Publiken har gått hem, rekvisitan är bortforslad och teatern städad. Bubblet urdrucket, talet hållet. Och nu? Viss tomhet har infunnit sig. Man är också lite trött. Inte på utan av. Sen piggnar man långsamt till. Det är nämligen dags att börja planera nästa produktion. Vi sätter igång om tre veckor. Däremellan blir det inspiration. På landet , i London, i före detta hemstad.
Allt vore alltså väl, om det nu inte var för valet om ett par dagar. Det kommer jag att följa på behörigt avstånd. Känns tryggast så. Sen har jag röstat. Det gjorde jag på den svenska ambassaden för ett par dagar sen. Dessutom på ett parti jag aldrig tidigare röstat. Var helt enkelt tvungen.
Det finns krafter som får mig att må illa. Gediget illa. En sådan kraft heter Alt-right eller den alternativa högern eller om man så vill ”white supremacy”. Vit överhöghet, alltså. Det är här man klart talar om den vite mannens börda. Avvikande och kritiker ska man göra sig av med. Demokratin avskaffas, media tystas. En förgrundsfigur är faktiskt svensk, och han bor i Budapest. Det är ju naturligtvis ingen slump. Demokratin far illa just nu i Europa. Med Ungern och Polen som avskräckande exempel. Och Sverige?
I Sverige är det SD som står för de här tongångarna. Allting är invandrarnas fel och detta för man fram i en stulen och påklistrad folkhemsretorik av Skansensnitt. Men bakom SD:s Dressmankostymer sticker NMR och alt-right fram sina fula trynen. Och frågar man Jimmie Åkesson, så är det ständiga svaret: ”Jag vet inte!” Okunnighet och brist på bildning har som bekant aldrig varit en nackdel på högerkanten.
På gymnasiet gick jag på Latinlinjen. Dock hade jag en orienteringskurs i fysik. Där fick jag till exempel lära mig om krafter och motkrafter. Om nu högerkrafterna tycks skrämmande och starka, behövs alltså en motkraft. Gissa var den ska komma ifrån.
Jag har röstat.
https://www.svtplay.se/video/19094567/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-19-avsnitt-2-1?start=auto&tab=2018

Konsten att låta bli

Publicerat 29 juli, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , , , , ,

Sitter på terrassen och skriver. Solen skiner och det är ännu en fin dag. Känner mig kreativ. Går förmodligen snart över, så det gäller att passa på. Då kan jag sluta att sitta på terrassen och skriva. Jag kan låta bli. Konsten att låta bli är som bekant en av livets sköna konster.
För en timma sedan försvann en mig synnerligen närstående person in i skogen för att plocka bär. Med sig hade hon en väninna. Frågan var om jag ville följa med. Det ville jag inte. Det påstods att det fanns björnar i skogen men säg den björn som står ut med ivrigt pladdrande damer. Även björnar torde ha en viss självbevarelsedrift. De vill vara ifred en söndag morgon efter en hård arbetsvecka. Nej, björnarna var inte skälet till att jag inte följde med. Skälet var att jag ville ägna mig åt konsten att låta bli.
Har nu varit på landet i fyra veckor, och det har varit mycket behagligt. Alltför behagligt kanske. Planen var att jag skulle: 1) skriva en ny pjäs, 2) påbörja en bok, 3) studera finska och 4) något annat nyttigt. Vad har jag då gjort? Svar – ägnat mig åt konsten att låta bli. Det har inte blivit en ny pjäs men i sanningens namn blev det en liten men god sketch, om jag nu får vara så djärv och säga det själv. Det bidde alltså en tumme. De andra sakerna ska vi inte gå in på.
Igår var planen att vi skulle köra in till närmaste stad för att shoppa till nyfött barn samt gå på bio. Men vad hände? Here we go again! Det blev konsten att låta bli och i stället lässtund (Siri Hustvedt) samt bastu.
Sen gick det åt skogen. På Finlands motsvarighet till SvT Play hittade jag Ingmar Bergmans uppsättning av P-O Ehnquists Bildmakarna, en pjäs om mötet mellan Selma Lagerlöf, Victor Sjöström och Tora Teje. Vilket spel! Det slog gnistor. Visste ni förresten att Tora Teje var mamma till Claes Sylwander, fd chef på Malmö stadsteater? Med den här kulturupplevelsen var det definitivt slut på konsten att låta bli. Det gäller som bekant att sluta på topp.

Tack, Ingmar!

Publicerat 14 juli, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar, Teater

Tags: , , , ,

Idag är det den 14 juli och då kan vi fira trefalt. Vi kan fira1) att det är 229 år sedan franska revolutionen började. Allons enfants … 2) att kronprinsessan Victoria fyller 41. Grattis Vickan! eller 3) att det är hundra år sedan Ingmar Bergman föddes. Jag väljer nummer tre. Finns nämligen ett bra skäl till det.
Journalisten och filmaren Jane Magnusson har gjort en dokumentärfilm om Bergman. Den heter ”Bergman – ett år, ett liv” och visades för första gången på filmfestivalen i Cannes i maj. Idag har den biopremiär och till jul kommer den på TV.
Årtalet Magnusson koncentrerar sig på är 1957. Då var Bergman 39 år och chef på Malmö stadsteater, satte upp tre teaterföreställningar, gjorde tre av sina bästa filmer bl a Det sjunde inseglet samt undervisade på scenskolan. Dessutom hade han fem (eller var det sex?) barn med tre kvinnor. Han arbetade maniskt. Att han inte tuppade av pga överansträngning är ett herrans under.
Den mest omtalade teaterföreställningen, som Bergman satte upp det här året var Ibsens Peer Gynt med Max von Sydow i huvudrollen. Föreställningen var på hela fem timmar, och på scenen stod den tidens absoluta skådespelarelit. Att läsa programmet idag är en sann teaternostalgisk njutning.
Men jag då? 1957. Knappt tolv år gammal. Jo – mina föräldrar gick och såg Peer Gynt och var helt begeistrade. När de kom hem berättade de och jag lyssnade storögt, så storögt att de gjorde något helt fantastiskt. De köpte en biljett till mig! Är fortfarande tacksam. Nästkommande lördag gick jag till teatern högtidligt vattenkammad och satt på den andra bänkraden. Med andra ord nära scenen. Mycket nära. Där satt jag i fem timmar och var helt tagen. Har inte kommit över det än. Så tala om avgörande ögonblick i livet.
Sen ville jag bli skådespelare. Blev jag inte, ty jag hann bli blyg och osäker först. Så där en 25 år senare närmade jag mig dock teatern aktivt igen. Nu som recensent. Det var synnerligen intressant men passivt. Man ser vad andra gör och sen tycker man. Det är som lärare i svenska som inte skriver en rad själva men är väldigt duktiga på att tala om hur andra ska skriva.
Och nu?Livet efter recenserandet? Nu är det äntligen aktivt teaterarbete! I vintras spelades min pjäs Ingrid om Ingrid Bergman (som ju faktiskt gjorde en film med Ingmar) för utsålda hus. Jag skrev, regisserade och spelade med. Yes! Och om drygt en månad är det dags för nästa produktion. Min talkshow med de synnerligen döda kvinnorna kejsarinnan Sisi av Österrike-Ungern, drottning Victoria och Lady Diana.
Nu är det 2018 men det började alltså 1957. Säger bara en sak.
Tack, Ingmar! Och grattis, förresten.

Bristande kongruens

Publicerat 4 juli, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Debatt, Tankar

Tags: , , , ,

Jag har en ovana. Jag reagerar direkt på bristande kongruens. Speciellt språklig sådan. Det blir ju lätt så om man yrkesmässigt ägnat sig åt språk under många år och dessutom skriver själv. Kongruensen sitter så att säga i ryggraden.
Som nu härom dagen. Då stod det så här i tidningen: ”Spanien utslagna ur VM”. Vad är det för fel på det då? Jo, Spanien är singular och ”utslagna” plural. Det stämmer alltså inte. Bör vara ”Spanien utslaget ur VM”. Ja, jag vet att det är petigt. Men sån är jag.
Sen har vi Sundsvall, som jag med glädje besökt från och till under de senaste tio åren. Vad säger man där idag, när Sverige gått vidare i VM? Det skulle inte förvåna mig om man säger så här: ”Vi är så glad!”. I Sundsvall – och på andra ställen i Norrland – är bristande kongruens det normala. ”Alla är så välkommen!” Rätt kul, faktiskt. Att de sen inte kan skilja på var och vart är ju en annan sak. För övrigt talar man på ”ö” i stället för ”u”. Någon tävlande i en skolklass lär på en fråga ha sagt att det finns tre fåglar som börjar på ”ö”: örn, öggla och öndulat. Och själv är jag väl ”Ölf”.
Det är kul med dialekter och det är kul med bristande kongruens. Mindre kul dock i politiska sammanhang. ”Make America great again” betyder inte att man ska gå framåt. Det betyder gå bakåt och det betyder isolering – och en del av folket jublar. De ser inte den bristande kongruensen. Att det inte hänger ihop. Likadant med Brexit. Det hänger inte ihop. Det bästa där skulle för övrigt vara en ny folkomröstning.
Nu är det Almedalsveckan, då politik och media ingår en ohelig allians. Och den bristande kongruensen firar politisk julafton. Man säger en sak men menar en helt annan. Som nu SD och Folkhemmet. Och folk går på det! Hand i hand med den bristande kongruensen går nämligen den bristande insikten för att inte säga rena dumheten.
Varning utfärdas – se upp för den bristande kongruensen! Den leder ej hem men bort. Kul med nån annan som protesterar. Som nu försvarsminister Peter Hultqvist.
https://www.aftonbladet.se/a/J1ygWX

Verner eller Margret?

Publicerat 3 juni, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Finland, Tankar

Tags: , , ,

Vid väl mogen ålder gäller det att bestämma sig. Vadan och varthän är frågan. Möjligen kan man tillägga att det var bättre förr, och det är nog så sant. I den här åldern finns det ju så mycket mer förr än sen.
Nu står jag som åsnan mellan Verner och Margret. Verner, det är allas vår käre Verner von Heidenstam, mannen som skrev de berömda raderna ”Jag längtar stenarna, där barn jag lekt”. Det är sentimental nostalgi i form av ett grammatiskt krumsprång, som för övrigt lär ha fått Strindberg att gå i taket. Möjligen var det Strindberg som sa nåt om ”jag längtar borden, där barn jag åt”. Bara för att jäklas, alltså. För övrigt byggde sedan nationalskalden Heidenstam det flådiga Övralid vid Vättern, där han satt och surade – och tystnade. Men nostalgi var hans paradgren.
Och Margret då? Ja, det är Margret Thatcher som sa ”Don’t look back – you are not going there”. Sen sa hon en massa andra saker också som vi inte behöver gå in på.
Vem ska man nu luta sig mot – Verner eller Margret? Det är frågan. Som representant för mogen – för att inte säga övermogen – ungdom är det lätt att välja Verner. Så då gör jag det under en kort period. Möjligen sjunger jag också ”I have often walked down this street before”. Möjligen. Men lite tillbakablickar kan det bli och visst ska jag skåda stenarna, där barn jag lekt. Har ett speciellt syfte med det.
Sen får det bli Margret. Vi kan inte gå tillbaka. Framåt alltså! Ska försöka skriva ny pjäs i sommar, och den hade jag tänkt skulle bli vansinnigt trevlig och rolig. Så är det tänkt. Och i augusti är det åtta föreställningar av min talkshow We Are Not Amused.
Men det är ju sommarlov! Semester! Kanske någon anmärker. Då vill jag bara meddela att vid mogen ålder har man ingen semester eller något sommarlov. Det är orättvist, tycker jag.
Dock kan man ju sjunga Den blomstertid nu kommer eller Sommarpsalmen som den heter i Finland. Det lustiga med den finska versionen är att den har en ton mer. Vi sjunger ”Den blomstertid nu kom-mer” och i Finland sjunger man ”Den blomstertid nu ko-o-mmer”. Varför det? Har man inget annat att göra kan man ju ägna sig åt forskning i ämnet.
Vad då semester?