Tiden och ingenting

Publicerat 11 augusti, 2019 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , , , ,

Någon började ett brev så här: Ursäkta om det här blev för långt. Jag hade nämligen inte tid att skriva kort. Detta kan ytligt synas som en paradox men äger sin riktighet. Att skriva tjocka böcker och bara pladdra på är ingen konst men att vara sparsmakad med orden och skriva en kort? Eller en novell? Eller en dikt?
Har precis läst en tjock GW och då får man lätt de här tankarna. Det är mycket pladder. Sen läste jag Hemingway och fastnade för en av hans mest kända noveller som heter The Short Happy Life of Francis Macomber. På ett par sidor har vi en tragedi av Shakespearskt mått. Och på tal om Hemingway, så vad sägs om den här novellen? 6 ord.

For sale.
Baby shoes.
Never worn.

Vilken historia! Påminner i sin tragik om Strindbergs novell Ett halvt ark papper men han behövde ju en hel sida, Hemingway endast sex ord.

Sitter nu på ett tåg samt åker baklänges och då blir man lätt filosofisk. Vad är det man ser i backspegeln? Och hur mycket framåt finns det?
Nu hamnar man lätt i funderingar kring tid. Sommaren med barn och barnbarn tycktes oändlig – som ens egen barndomssommar – men det var en chimär.
Vad är egentligen tid? Ja, det finns ju en vetenskaplig förklaring som jag inte är ett dugg intresserad av men sen finns den psykologiska. Hur tiden känns. Och varför man inte har den. Varför tycktes tiden 0-10 år eller 10-20 som oändliga men nu? Tiden går så fort nuförtiden, säger alla till åren komna. Alltså – den vetenskapliga metoden som säger att tiden alltid går lika fort, har jag inget till övers för. Den är helt ointressant. Men tiden när man åker baklänges på ett tåg och sommaren snart bara är ett minne? Then what?

Och sen ska man bestämma sig. Minns orden från min icke karriär i det militära: Obeslutsamhet eller uraktlåtenhet att fatta beslut ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel. Känn på den! Alltså – ska jag gå av i Helsingfors eller i Böle?

Ursäkta att det här blev för långt. Hade inte tid att skriva kort. Tåget är nämligen snart framme och jag måste bestämma mig. Vilken är min slutdestination?

Annonser

Politisk dumhet och konstens skönhet

Publicerat 8 juli, 2019 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

För ett antal år sedan skrev jag om dumhet.
https://ulfpersson.wordpress.com/2016/10/27/dumhet/
Hade nu tänkt mig en repris, ty dumheten har inte avtagit. Tvärtom. Att skriva om politisk dumhet är emellertid för enkelt. Det är ju öppet mål! Man behöver inte ens anstränga sig. Så tack så mycket president Trump, Brexit, KD, SD osv. Det är bara att välja. Och efter Almedalen, där den största snackisen tydligen var en lunch med det söta paret KD och SD så är saken klar. Och EBT försöker få oss att tro (lämpligt ord i det partiet) att KD är annorlunda än SD. Det går ju inte ens Jimmie Å på. Han vet att Ebba måste säga så.
Så att skriva om politisk dumhet är för lätt. En fråga är ju förstås var all dumhet kommer ifrån. Kan vem som helst bli politiker och säga vad som helst? Svar – ja! Krävs bildning och finess? Svar – nej!
Jag vänder mig om. Vad ser jag väl där? Drottning Blanka. Edelfelts målning. Dock inte original, ty originalet, som ju är ett av Finlands mest älskade konstverk, hänger på Ateneum i Helsingfors. Varför nu drottning Blanka och inte dagens politik? Jo – min poäng är de sköna konsternas överlägsenhet. Vad kommer att finnas och vad kommer man att minnas om hundra år? Det handlar om eftermäle. Framtidens katedraler. Byggnader, konst, poesi är mitt bud. Inte politiska snedtramp i den snäva nationalismens anda. Vad är evigt? Det sanna, det rätta och det sköna! Allt enligt Esaias Tegnér.
Och här kommer Drottning Blanka in. Hon är nämligen vacker.
Sen är det ju en annan sak att här också finns en intressant historia om en strävande konstnär på 19 år som far till Paris, hyr en ateljé billigt (den förra hyresgästen hade mördat sin älskarinna där) får för sig att ge sig på ett historiskt motiv och får tag i en lynnig men vacker 18-årig modell och lyckas precis få tavlan färdig till Parissalongen 1877. Och den blir antagen! Resten är konsthistoria.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Blanka
Och på tal om skönhet: ”Du som av skönhet och behagen en ren och himmelsk urbild ger. Jag såg dig och från denna dagen jag endast dig i världen ser!” Undrar om Jimmie citerade detta för Ebba över köttbullarna.

EU, VM och ESC

Publicerat 20 maj, 2019 av Ulf Persson
Kategorier: Debatt

Tags: , , , , ,

Jag har bestämt mig. Jag ska rösta i EU-valet på söndag. Det är ju naturligtvis inget kontroversiellt att säga men val är viktiga. Demokrati ska inte tas för givet. Man måste alltså bry sig.
Ska rösta i Finland. Hade kunnat rösta i Sverige men det blir alltså Finland. Har också bestämt mig för vem jag ska rösta på. Det var inte så svårt. Eftersom jag är mot all slags diskriminering, så fick det antingen bli en gamling eller någon ung. Förra gången blev det en gammal man; nu blir det en ung kvinna. Man måste vara rättvis.
Det gäller att rösta för men också i allra högsta grad mot. Vi måste kämpa mot högerkrafternas dumskallar – de historielösa. Populisterna som glömt Europas historia och vad man faktiskt kämpat för de sista 70 åren. Dem måste vi angripa. Högerglidningen, där KD glömt vad partiet egentligen står för och blivit SD ”light”, och där partiets EU-kandidat kallar andra politiker för ”quislingar”. Kan hon sin historia? Kan hon partiets historia? De kristna värderingarna? Tro, hopp och kärlek och störst av dem alla är kärleken? Kan hon detta?
Sen har vi järnrörspartiet SD – partiet som bygger på alla människors olika värde och inte skäms för det och som försöker kidnappa såväl folkhemmet som Astrid Lindgren. Tack för den uppläxningen – Astrids barnbarn! ”Alla människor är jämlika men vissa människor är mer jämlika än andra”. Känns det igen? Och folk går på det! Var kommer all dumhet ifrån? Vad har hänt med vanlig hygglighet? Eftertanke? Solidaritet? Vart tog de begreppen vägen?
Det har sagts att det kan bli ett ödesval på söndag. Europa väljer väg. På 30-talet valde Europa också väg. Sen såg vi hur det gick. Rösta på söndag men rösta rätt!
Nu VM. Det är visst VM i ishockey men det har jag ingen aning om, ty jag slutade att följa hockey efter det att Rolle Stoltz lagt av.
ESC. Fullständigt obegripligt att man kan lägga ner tid, kraft och pengar på detta spektakel. Och sen när hör Israel och Australien till Europa? Nä – jag såg inte detta. För rättvisans skull föreslår jag att varje nation sjunger på sitt hemlands språk samt att det hela går i radio. Här är förresten min favorit genom tiderna.

Jag förstår inte II

Publicerat 15 april, 2019 av Ulf Persson
Kategorier: Finland

För två veckor sedan förstod jag inte. Nu kan jag meddela att situationen inte har förbättrats. Jag förstår fortfarande inte. Idag handlar det om kvinnor som vinnare och förlorare samt om en servitör som skrivit en doktorsavhandling i fornkyrkslaviska – och har massor av anhängare.
Vi börjat med de vinnande kvinnorna. Det gäller politik. Igår var det som bekant riksdagsval här i Finland, och om det kan man säga mycket. Ska dock fatta mig ganska kort.
Här har man personval med allt vad det innebär. Person först – parti sedan. I Sverige är det som bekant tvärtom. Resultat: Den regerande Centern åkte på en bra smäll; fram kom i stället Socialdemokraterna som största parti. Nästan lika stora är Samlingspartiet (Finlands svar på Moderaterna) samt Sannfinländarna (Finlands svar på Sverigedemokraterna). Fram gick också De gröna samt Vänstern. So far so good. Men kvinnorna? Ja, de ryckte fram som aldrig förr, och mest av alla ryckte unga Li Andersson, ordförande för Vänstern fram. Mycket bra. Kvinnorna är vinnare och utgör nu nästan hälften av ledamöterna i riksdagen. Snyggt, Finland!
Och kvinnorna som förlorare? Säger bara en sak – ishockey. Justitiemord påstod någon. Kanske det. Jag förstår inte.
Och nu raskt över till servitören. Han blev faktiskt utbildad sådan i sin ungdom. Sen övergick han till akademiska studier och studerade något så avancerat som fornkyrkslavisk (sådant som används i ortodoxa kyrkor) lingvistik. I ämnet har han också skrivit en lärobok som lär användas på universitetet i Helsingfors.
När han framträder på TV verkar han synnerligen uttråkad och svarar på frågor på ett tystlåtet och lite överlägset sätt med ett milt leende på läpparna. Det här är en mycket bildad man, alltså. Till detta kan man tillägga att han är fälld för hets mot folkgrupp och att han på grund av sina icke politiskt korrekta uttalanden och åsikter låg bakom splittringen i det egna partiet härom året. Igår fick han klart flest personröster av alla i valet.
Vem han är? Svar – Jussi Halla-aho. Ledare för Sannfinländarna. EU-politiker. Oerhört populär bland sina väljare. Man kan kanske i sanningens namn påminna om att Sannfinländarna inte är det samma som Sverigedemokraterna. De har inte samma bruna bakgrund men ändå. De är illa nog i en värld som borde vara öppen och solidarisk. Det är inte doktor Halla-aho och inte Sannfinländarna heller.
Lärd, bildad, demagog. Varför kom jag att tänka på Joseph Goebbels?
https://en.wikipedia.org/wiki/Jussi_Halla-aho

Jag förstår inte

Publicerat 1 april, 2019 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , , , , , ,

Ju äldre man blir, desto mindre förstår man. Detta är naturligtvis en paradox, ty med stigande ålder blir man ju i allmänhet klokare. Man kanske blir klokare men man förstår inte. Det är kanske inte heller en slump att frasen ”Jag förstår inte” är bland det första man lär sig på ett nytt språk. Den viktiga frasen kan jag nu få ur mig på ett tiotal språk. Senaste tillskottet är ”Non capisco”, ty jag har varit i Italien. I ärlighetens namn klämde jag i med ett ”tutto bene” mellan varven. Man vill ju framstå som positiv. Men där ljuger man. Allting är ju inte bra. Det är mycket man inte förstår. Jag förstår till exempel inte

varför man ska belönas när man missköter sig. Det är djupt stötande att Swedbanks chef får sparken ena dagen och en fallskärm på 21,5 miljoner nästa. Djupt stötande och groteskt och ett hån mot bankens kunder. Sen är det ju så finurligt i bankvärlden att om en bank går dåligt så hjälper staten till men om banken går bra så är det aktieägarna som gynnas. Förklara det den som kan.

hur det överhuvudtaget är möjligt för en man att få för sig att misshandla en kvinna. Att ta till våld. Utöva makt. Plåga. Dokumentären om Josefin Nilsson har berört. För att nu uttrycka sig milt.

hur det är möjligt för en chef (Dramaten) att inte göra något åt machokulturen. Och här en tanke ett år för sent – hur var det egentligen på Ingmar Bergmans tid?

hur politiker agerar. Tänker på min gamla hemstad Trelleborg. Där har ett nytt styre (M och SD) beslutat att 1) höja sina egna löner, 2) anställa politiska sekreterare för 45 000 styck i månaden (vad ska man med dem till?) samt 3) dra in på skola, omsorg mm. Kommentarer onödiga.

hur KD så där utan vidare kan överge sin gamla kristna (men störst av allt är kärleken!) värdegrund (fint ord) och flörta med den yttersta högern. KD och SD – vilket par! Politisk stand up comedy!

hur det är möjligt att falla för locktonerna från nationalistiska partier. I Sverige, Ungern osv. Har folk inte lärt sig någonting? Hur kan man rösta på SD och tro att det är ett vanligt parti? Det är det inte men när man väl upptäcker det, så är det för sent. Sorry, folks, ni har blivit lurade.

hur Storbritannien kan hålla på och tramsa om Brexit. Man skulle behöva skrika ”Order!” så det hördes över hela nationen. Att krascha ut ur EU? Vem vinner på det? Inte Storbritannien i varje fall. Det här är ett sorgligt skådespel för en gammal anglofil. Shakespeare hade dock kunnat skriva en bra pjäs om det hela. Frågan är förstås om det hade blivit en komedi eller en tragedi.

* att det behövs ett barn för att klarögt berätta om klimathotet. Det är som HC Andersen fast på riktigt. Tack, Greta!

Och en sista (det finns fler men nu räcker det för idag) sak. Jag förstår inte

* hur det är möjligt att trasiga jeans har blivit ett mode? De rika människornas solidaritet med de fattiga? Tror inte det …

Tre lagom bra filmer

Publicerat 19 februari, 2019 av Ulf Persson
Kategorier: Film

Tags: , , ,

Vad ska man göra ett par lagom upplyftande vintermånader, när man inte är lagd åt det utomhussportiga hållet och dessutom satt sig själv på en ordentlig alkopaus? Vad gör man då? Jo, det är klart – det finns zumba en gång i veckan men det räcker inte. Svar – man går på bio. Det kan vara upplyftande – om man bortser från popcornångorna. Som sagt – det kan vara upplyftande. Dock inte alltid. Har nu på kort tid sett tre lagom bra filmer som det kan vara ett nöje att dela med sig. Ni kan ju se något annat. Men vilken är nu mest lagom bra? De nominerade är:

Okänd mästare
En ny finsk film som utspelas i Helsingfors, vilket betyder välkända vyer, inte minst från Bulevarden och Ekbergs café. Det handlar om en gammal konsthandlare som ser det ultimata klippet – en tavla av Repin. Lägg till det vanliga familjetjafset och ett långsamt berättande – om än sympatiskt – så får man två timmars ytterst lagom underhållning. Att undvika den här filmen i Sverige lär inte vara någon konst (oavsiktlig lustighet), även om Stefan Sauk är med som penningstark svensk konstköpare. Som sagt – ingen konst att undvika den här filmen i Sverige. Den kommer bergsäkert inte hit. Det vill säga dit.

2. The Mule
Jag är en stor vän av Clint Eastwood, och en man som gör film i mogen ålder (89) ska man lyfta på den imaginära hatten för. Som sagt – jag gillar Clint E. Den mogne Clint E. Har precis sett om För en handfull dollar och För några dollar mer, och det bästa man kan säga om de filmerna är att det är mycket pang för pengarna. Men tämligen ointressant. Den mogne Clint är bättre. Min favorit är Broarna i Madison County. Och här? The Mule? Clint som knarksmugglare. En ytterst kompetent och traditionellt berättad film. Inga överraskningar, alltså, och det är ju synd. Det roligaste är den icke PK-replik Clint lagt i sin egen mun, när han möter ett färgat par som har problem med bilen. Icke PK blir plötsligt riktigt PK. Och mycket påklistrat. Clint börjar bli gammal och korrekt.

3. Mary Queen of Scots
Jag är som BBC och engelsk filmindustri dvs jag har ett gott öga till engelskt 1500-tal. Så det var ju klart jag skulle se den här kostymfilmen också, när jag ser alla andra. Och en film om Maria Stuart, som hon ju heter hos oss, och hennes kusin Elisabet I är ju ”gefundenes Fressen” som en tysk skulle ha uttryckt saken. Bra spel av framför allt Saoirse Ronan i huvudrollen men frågan är vilken historia filmen vill berätta. Och att det går illa för Maria vet vi, och vet vi det inte så får vi reda på det i öppningsscenen, så där rök den spänningen. Man kunde berättat en rakare historia. Sen är det en annan sak att en av de bästa scenerna är den som aldrig ägde rum i verkligheten dvs mötet mellan de två drottningarna. Det är hitte-på men begåvat sådant. Å andra sidan gjorde Schiller det redan tidigare. Inte ointressant, alltså, men lagom bra.

https://www.imdb.com/title/tt2328900/

Vad ska jag se nu?

Den framgångsrika jakten på Elia.

Publicerat 26 januari, 2019 av Ulf Persson
Kategorier: Film, Tankar

Tags: , ,

Ibland kan man men kommer inte på. Det behöver inte tvunget vara när man ser På spåret utan detta fenomen kan som bekant dyka upp när som helst. Om det har med stigande ålder att göra låter jag vara osagt. Möjligen är det så. Möjligen inte.
Så här var det. Härom dagen var jag på en i alla avseenden lysande konsert här i Helsingfors, en musikupplevelse som sitter i fortfarande. Det kan räcka med att nämna Gershwin och Bernstein och den svenska klarinettvirtuosen Martin Fröst så förstår ni. Fröst spelade Coplands klarinettkonsert som för övrigt en gång skrevs för Benny Goodman och så – efter stort jubel- ett extranummer. Detta.

Jubel var ordet. Dock utan stående ovationer, ty sådana förekommer inte i Finland.
Nu var det ju inte detta saken gällde utan detta att kunna men inte komma på. Och då är vi framme vid inslaget av Leonard Bernstein, hans musiksvit till filmen On the Waterfront (Storstadshamn) från 1954 med Marlon Brando. Medan jag lyssnade började jag fundera. Såg filmen för drygt 50 år sedan men vad hette regissören? Visste jag kunde men kom inte på. Det tog halva musikstycket men sen kom det som från en uppenbarelse. Hade jag suttit i en bur i På spåaret hade jag varit väck. Svaret – Elia Kazan!
Samme Kazan som regisserade James Deans första film Öster om Eden och samme Kazan som angav vissa kolleger för antiamerikansk verksamhet på 50-talet. Inte populärt. Samme Kazan som åtskilliga år senare fick en heders-Oscar för sina filmiska insatser. Vid sådana tillfällen är det brukligt att publiken just ger stående ovationer men vid detta tillfälle var det många som förblev sittande. Det kan man förstå.
Vad gäller musiken till Storstadshamn så var det på det viset att Bernsteins musik Oscarsnominerades och han var säker på att han skulle vinna. Det gjorde han inte. Då blev Bernstein sur och lovade att aldrig mer skriva för filmen. Det gjorde han inte heller. Dock skrev han musikaler. West Side Story till exempel och den blev ju så småningom film.
Allt detta funderade jag på medan jag lyssnade i Helsingfors musikhus. Tur att man nått en ålder och visdom, då man kan multitaska.
Sen jag gick jag ut i vinterkvällen. Nöjd – ty jag hade kommit på Elia.