Verner eller Margret?

Publicerat 3 juni, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Finland, Tankar

Tags: , , ,

Vid väl mogen ålder gäller det att bestämma sig. Vadan och varthän är frågan. Möjligen kan man tillägga att det var bättre förr, och det är nog så sant. I den här åldern finns det ju så mycket mer förr än sen.
Nu står jag som åsnan mellan Verner och Margret. Verner, det är allas vår käre Verner von Heidenstam, mannen som skrev de berömda raderna ”Jag längtar stenarna, där barn jag lekt”. Det är sentimental nostalgi i form av ett grammatiskt krumsprång, som för övrigt lär ha fått Strindberg att gå i taket. Möjligen var det Strindberg som sa nåt om ”jag längtar borden, där barn jag åt”. Bara för att jäklas, alltså. För övrigt byggde sedan nationalskalden Heidenstam det flådiga Övralid vid Vättern, där han satt och surade – och tystnade. Men nostalgi var hans paradgren.
Och Margret då? Ja, det är Margret Thatcher som sa ”Don’t look back – you are not going there”. Sen sa hon en massa andra saker också som vi inte behöver gå in på.
Vem ska man nu luta sig mot – Verner eller Margret? Det är frågan. Som representant för mogen – för att inte säga övermogen – ungdom är det lätt att välja Verner. Så då gör jag det under en kort period. Möjligen sjunger jag också ”I have often walked down this street before”. Möjligen. Men lite tillbakablickar kan det bli och visst ska jag skåda stenarna, där barn jag lekt. Har ett speciellt syfte med det.
Sen får det bli Margret. Vi kan inte gå tillbaka. Framåt alltså! Ska försöka skriva ny pjäs i sommar, och den hade jag tänkt skulle bli vansinnigt trevlig och rolig. Så är det tänkt. Och i augusti är det åtta föreställningar av min talkshow We Are Not Amused.
Men det är ju sommarlov! Semester! Kanske någon anmärker. Då vill jag bara meddela att vid mogen ålder har man ingen semester eller något sommarlov. Det är orättvist, tycker jag.
Dock kan man ju sjunga Den blomstertid nu kommer eller Sommarpsalmen som den heter i Finland. Det lustiga med den finska versionen är att den har en ton mer. Vi sjunger ”Den blomstertid nu kom-mer” och i Finland sjunger man ”Den blomstertid nu ko-o-mmer”. Varför det? Har man inget annat att göra kan man ju ägna sig åt forskning i ämnet.
Vad då semester?

Annonser

Svårt val

Publicerat 7 maj, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Debatt, Film, Tankar

Det var partiledardebatt igår. Den kunde jag naturligtvis ha följt. Det gjorde jag inte. Det betyder inte att jag är ointresserad av höstens val. Alls inte. Snarare tvärtom.
Sen är det ju så att debatter alltid följer ett visst mönster. Samma mönster som stora idrottstävlingar för övrigt. Först kommer förståsigpåarna dvs experterna och talar om vad vi har att vänta. Sen kommer debattledarna och talar om hur det ska gå till, och först därefter är det dags för matchen. Debatten. Efter den är det dags för experterna igen. Mats Knutson – var är du? Lena Mellin? Och nu är det alltså dags för dessa experter att förklara det vi inte begripit själva. Med andra ord hur matchen gick. Vinnare och förlorare.
Och jag har någonstans tappat intresset. Jag är inte intresserad av verbal pajkastning, av hätska utbrott om skatter, invandring, miljö osv. Vad hände egentligen med ideologierna? Är de döda? Om så – blås liv i dem igen!
Hur vill man att framtidens samhälle ska se ut och vad vill man göra för att komma dit? Se där en god fråga. Den räcker. Vilket parti har den bästa ideologin och det bästa svaret på den frågan? Det partiet får min röst. De nominerade är… And the winner is!
Nä, det blev eskapism på film i stället. Kunde inte låta bli. Här finns ju ett par goda scener. Som när Richard Gere tar Julia Roberts i sin privata jet till operan i San Francisco. Och vad ser de? Verdis La Traviata. Med korta glimtar från alla akterna, och Roberts är vackert tårögd, när hon ser hur det gick åt skogen för kurtisanen Violetta.
På slutet står den av kärlek förändrade Gere inför ett svårt val. Men så kommer det. Han vill lämna tillbaka ett halsband och hotellchefen, en härlig birollsinsats av Héctor Elizondo, säger något i stil med att det är ju synd att skiljas från något så vackert. Då är det kört. I limousin till och med. På slutet väntar jag bara att Gere och Roberts ska brista ut i sång. Men – man kan inte få allt. Någon skönsång var det väl inte i partiledardebatten heller.
Men var så god Roy Orbison.

Ikaros’ fall.

Publicerat 15 april, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , , ,

Visst gör det ont när idoler faller. Varför skulle annars hjärtat smärta?
Så där kan man ju hålla på och travestera. Man måste ju visa att man kan sin Karin Boye. Nu är det ju inte henne jag tänker på i första hand. Det är Ikaros. Det var ju han som gjorde vingar av fjädrar och vax och i monumentalt övermod struntade i pappan Daidalos förmaningar att inte flyga för nära solen. Ikaros struntade i detta, lämnade labyrinten i Knossos, och flög högre och högre dit luften är tunn och ropen från den larmande hopen – eller pappan- inte hördes. Solens strålar smälte vaxet på vingarna och Ikaros föll. Så kan det gå när man tror sig för mer än andra och rör sig i rum, där luften är tunn.
Det är naturligtvis lite fint att känna till historien om Ikaros. Lite lagom småbildat, vilket osökt leder mig fram till min fd idol i bildningsbranschen – Svenska Akademiens förrförra sekreterare. Minns när jag lyssnade på honom på Bokmässan i Göteborg. Jag bländades och inhandlade boken ”Ärret efter drömmen”, som visade sig vara en fullständigt lysande essäbok. Intellektuell, bildad. Fick boken signerad. Den har en hedersplats i bokhyllan.
Lika bildat lät det också när författaren och dåvarande hustrun på samma mässa presenterade en bok om Victoria Benedictsson. Älskvärt, kulturellt, intellektuellt. Lite småputtrigt. Samtidigt undrade jag i mitt stilla sinne hur det faktiskt lät vid deras köksbord. Det vet jag nu. ”Århundradets kärlekskrig” skriven av den förrförras hustru ville jag först inte ta i men jag ändrade mig. Tur det. Det var omskakande läsning.
Och nu när den icke lyssnande Ikaros har fallit och allt som finns kvar är en unken pust av instängdhet och upphöjd arrogans?
Ikaros fall i havet utanför Kreta var säkert tragiskt och dramatiskt och hade stor påverkan för efterkommande. Den förrförras fall? Ett magplask som svinner i tiden bort.

Emily, Mark och jag

Publicerat 5 april, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Man ska ju göra något, när man sitter på tåg och inte vill blicka ut på den Norrlandsskog som smälter. Ja, alltså det är inte skogen som smälter – det är snön. Resultatet är lite grått, mulet och småtrist. Våren tycks dröja. Visst gör det ont …
Och då är vi automatiskt inne på ämnet för dagen – poesi. Det var nämligen en första repetition igår för det program som heter Poetry & Jazz, och som ska gå av stapeln den 18 och 25 april. Där ska jag deltaga med fyra alster. Två Shakespeare, en Emily Dickinson och en William Wordsworth. Trodde jag kunde de här dikterna igår. Det kunde jag också. Så där. Men det är ju inte bara det att man ska kunna texten. Det ska ju låta något också. Man ska ha inlevelse och helst veta vad man talar om. Detta om att lämna sin bekvämlighetszon, alltså. Och jag ska inleda hela programmet med denna kända dikt av Emily Dickinson:

I am Nobody. Who are you?
Are you – Nobody – too?
Then there’s a pair of us!
Don’t tell. They’d advertise. – you know.

How dreary – to be – Somebody!
How public – like a Frog –
To tell one’s name – the livelong June –
To an admiring Bog!

Den här dikten tycks enkel. Det är den inte.
Emily Dickinson (1830-1886) var ytterst skygg. Hon bodde i Amherst, USA och gick klädd i vitt. Kallades därför för ”The white lady of Amherst”. Hon publicerade en handfull dikter under sin levnad men efter hennes död hittade man massor. Så där en 1700. Nu är hon en av de mest kända poeterna. En kändis.
Det hade hon inte velat vara. För vad handlar hennes rader om? Att inte vara synlig, att inte vara känd, inte social samt ha stark integritet – att vara en ”Nobody”. För någon som är ”Somebody” har hon bara förakt, för vad gör den? Försöker göra sig märkvärdig i sin självupptagna offentlighet. Resultatet är en grodas kväkande för ett beundrande träsk.
Tror att Emily Dickinson och Mark Zuckerberg skulle haft mycket att tala om.
Tänker jag när jag lägger ut detta för världen att beundra samtidigt som tåget lämnar Söderhamn.

Idus Martiae

Publicerat 14 mars, 2018 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Inser plötsligt två saker. Den ena saken är att jag inte gjort något blogginlägg på mycket länge. Att påstå att det förekommit massiva protester vore att fara ovarsamt fram med sanningen men i alla fall – det är dags. Den andra saken är att det imorgon är den femtonde mars och då får man som bekant passa sig. På latin heter denna dag Idus Martiae och det var på denna dag man tog livet av Julius Caesar år 44 f Kr. Han varnades men brydde sig inte. Det borde han med facit i hand ha gjort.
Caesars öde leder mig snart in på två favoriter. Den ena är Shakespeare – som ju skrev en pjäs om saken så där en 1600 år efter attentatet. Något ögonvittne var han alltså inte. Men pjäsen är synnerligen god och spännande och i högsta grad relevant i våra dagar.
Den andra favoriten heter National Theatre Live och låter oss se föreställningar digitalt från London. Nästa föreställning är just Julius Caesar i en spektakulär uppsättning. Här i Helsingfors sänds den den 26 mars.
http://ntlive.nationaltheatre.org.uk/productions/ntlout26-julius-caesar

Och nu till något helt annat. Skillnaden mellan ankomst och avgång samt priset på bananer på Arlanda. Det hände sig för ett par veckor sen att jag flög till Arlanda. Efter ankomst och innan flygbussen skulle ta mig till stan inhandlade jag en banan. Den kostade sex kronor. På vägen hem, två dagar senare, gjorde jag om saken, ty då var jag åter hungrig. Då kostade en banan det dubbla – tolv kronor! Och då undrar jag – varför är det billigare att ankomma än att avgå?

På tal om avgå, så såg jag Veckans brott igår. Nu är det ju inte så att jag sett så många av de här programmen men det är intressant att se att GW utvecklats till en mysig och lite knarrig farbror. Folkkär är ordet. Han är ju också den person svenska folket helst vill åka tåg med. Och det är klart. Sist jag åkte tåg blev tåget tre timmar försenat så jag missade mitt flyg, och då hade det ju piggat upp med GW i stolen bredvid. Hade gärna bytt ut tusentals snöklädda granar i Norrland mot ett par mustiga berättelser från GW. Sorry, Norrland!
Nu har GW precis fyllt 73 och känner sig kreativ och vill gå vidare till något nytt. Känner igen känslan.

Gott Nytt År, Finland!

Publicerat 31 december, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Finland

Det är nyårsafton. Förväntningarna är uppskruvade, raketer ska skjutas och man måste ha roligt. Jag är ingen vän av helger med uppskruvade förväntningar. Föredrar en helt vanlig vardag utan raketer. Låt var dag vara vardag, säger jag.
Idag tänker jag inte hylla Finland. Det där klarades av för ett par veckor sedan, så nu tänker jag i stället citera Esaias Tegnér. Han skrev: ”Dig söver smickrets röst, hör sanningens en gång”. Visserligen gällde det Svea dvs Sverige den gången men – som jag käckt brukar säga – strunta i detaljerna!
Det finns saker i Finland som förvånar mig. Härom veckan röstade man i parlamentet igenom en lag som säger att från och med i morgon dvs 1 januari så är det fritt fram att köpa starköl i vanliga matbutiker. Först trodde jag det var ett skämt men inte! Och så en pikant detalj: När denna reform diskuterades i parlamentet pågick samtidigt en julfest för Sannfinländarna i riksdagshuset. Denna urartade ordentligt och en synnerligen berusad parlamentsledamot fick akut föras till sjukhus. Detta är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke.
Finland är känt för mycket. Nykterhet hör inte dit. Att då släppa starkölet fritt kan tyckas något underligt – för att nu uttrycka sig milt. Samtidigt ska man veta att promillegränsen för bilkörning ligger på 0,5. Som sagt – man undrar. Tänker på Sverige. Mellanölet kom och gick på 60-talet och 0,5 blev 0,2.
Och nu till något annat. Spel! Igår var jag och storhandlade i stor och fin mataffär. Vad finns där? Tio spelautomater! Folk står och spelar bort sina pengar – och så är det överallt. Hela Finland är ett Las Vegas. Spelautomater överallt. I mataffärer, restauranger, pubar, på järnvägsstationen, på Finlandsbåtarna. Som tur är inte på Operan eller teatern men det kommer väl och jag är helt frågande.
Så staten får in pengar från starköl och spelande. Staten vinner alltså men vem är det som förlorar? Har du aldrig funderat på det, Finland?
Gott nytt på dig!

Grattis Finland!

Publicerat 5 december, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Finland

Idag håller jag på att lära mig repliker. Det gäller en egenhändigt ihopsnickrad scen ur Alice i Underlandet, där Underlandet är Finland. Den ingår i ett program med Finnbrit Players för att fira Finland. Programmet heter F100 eller Findependence, vilket är lite småvitsigt.
Att Finland firar 100 den 6 december har väl inte undgått någon. Nationellt brer man också på ordentligt. Så har till exempel den tredje filmversionen av Okänd soldat just haft premiär, och då kan man ju påminna sig att den första versionen alltid visas på TV på självständighetsdagen den 6 december. Kan möjligen tyckas något masochistiskt.
Prins Daniel från Sverige och prins William av England har just varit på besök. Kungligheter står högt i kurs här. Det gör förvisso president Niinistö också. Det ska bli presidentval till våren och Niinistös opinionssiffror ligger just nu på oslagbara 80%. Det finns ett par anledningar till Niinistös popularitet: 1) han har gjort ett gott jobb under sex år, 2) han är sympatisk och 3) han har en ung fru som väntar barn.
Självständighetsdagen firas traditionellt här i landet med en mottagning på slottet. Det är då alla inbjudna står högtidligt uppradade och köar i timtal för att skaka hand med presidenten och hans maka. I decembers förkylningstider står det på vårdinrättningarna att man ska undvika att ta i hand. Detta gäller alltså inte på slottet den 6 december, där presidentparet skakar tusentals händer. Och unga frun som väntar barn! Inte bra.
Som TV-underhållning har mottagningen sina dramatiska brister. Man kan titta en stund, ta en paus och komma tillbaka och ingenting tycks ha hänt. Det behöver kanske inte påpekas att detta är ett omåttligt populärt program som ses av minst halva befolkningen.
Och jag då? Hur firar jag Finland? Svar – jag började redan för sju år sedan. Vad gjorde jag då? Jag flyttade hit.
Vad gäller årets firande så finns det ju en händelse som är i särklass, fast jag vet ju inte om presidenten är medveten om den. Det hände sig nämligen i september att en magisk författargrupp från södra Sverige besökte Helsingfors. Denna grupp dvs mina författarvänner bodde på hotell Torni mitt i stan, och där kunde de möjligen känna historiens vingslag. Det var nämligen här den sovjetiska kommittén höll till efter kriget. Det var då de höll ett öga på finnarna för att se att dessa betalade det krigsskadestånd som ryssarna ville att de skulle betala, fast det var de – ryssarna alltså – som började kriget. Det var för övrigt den 30 november 1939. Den här dagen högtidlighåller man i Helsingfors varje år med en ceremoni vid Mannerheims staty. Detta på tal om masochistiska drag i den finska folksjälen.
Och finska språket? Jag har blivit bättre men inte bra. Sen har jag ett motto här i livet. Det lyder. Det är aldrig för sent att ge upp! Det finns alltså en anledning till att jag rör mig i engelskspråkiga kretsar.
Och då är vi framme vid F100, där jag började. För att nu inte Finland ska få storhetsvansinne som hundraåring, så har jag skrivit ett ode till landet, som jag tänker framföra på F100. Om ni nu ser mig i Skåne den närmaste tiden, så betyder det att jag har jag åkt ut ur landet. Men grattis i alla fall, Finland!

Ode till Finland

Finland, oh Finland –
I give you my song!
For you, for you –
I constantly long!
Your summers are wet,
Your winters wetter.
I think after all –
Sweden is better!