Vart går Finland?

Publicerat 3 april, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Finland

Tags: ,

Det finns två tältläger på Järnvägstorget i Helsingfors. I det ena lägret, det närmast konstmuseet Ateneum, demonstrerar man för en generös och solidarisk invandringspolitik. Man serverar kaffe och vill att vi ska vara snälla mot invandrare. I det andra lägret är det tvärtom. Det finns säkert kaffe men där lyder det mindre generösa budskapet – Finland först! Inga invandrare, alltså. Mellan de båda lägren finns en isbana, där isen nu börjar smälta, ty säsongen är slut. Möjligen kan man se islossningen symboliskt.
Söndagen den 9 april är det kommunalval här. Då ska jag rösta och än en gång själv få lägga min röstsedel i lådan. Känns lika ovant som trevligt. När det gäller valet så är det så att man här i Finland i första hand röstar på en person, i andra hand på ett parti. Visserligen hör de flesta kandidater till ett parti men partiet gör inga listor. Här är det alla mot alla. Resultatet kan bli hur som helst och blir det ofta också. Personfixeringen gör att en sk kändis utan någon som helst politisk bakgrund har större chans att få röster än en trägen men okänd arbetare i den politiska vingården.
Överallt i det offentliga rummet syns leende människor som talar om hur bra de är och varför man ska rösta på dem. Kostnaderna för denna reklam torde vara ganska höga. Sen är ju frågan vem som betalar.
Alla dessa leende människor, alla dessa partier, alla dessa broschyrer. Vem ska man rösta på? Jag bestämde mig ganska snabbt. Eftersom jag är synnerligen emot diskriminering, såväl köns- som ålders sådan, så var valet tidigt klart. Det fick bli en gammal gubbe. En 84-årig gubbe som inte tycker att han gjort sitt. Sånt gillar jag. Nu tänker jag inte tala om vem det är utan i stället ge två goda ledtrådar. Han har varit chef för Svenska Filminstitutet samt haft ihop det med Harriet Andersson.
De båda lägren på torget har varit där ett bra tag nu. Min gissning är att de är kvar över valet men sen? Vilken väg tar Finland? Finland som i år fyller 100 – vilken väg ska landet ta? Inåt eller utåt? Slutet eller öppet? To be continued …

Från Böjs till Bojs

Publicerat 27 februari, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

Det sägs att en bra sås reder sig själv. Om nu detta är sant, så borde man väl också kunna säga att en bra text skriver sig själv. Detta har jag nu väntat på alltför länge och ingenting händer, så då får det väl bli så här.
Den kan handla om att överraskningar – att det händer, eller inte händer, oväntade saker. Vi hade planerat för åtta föreställningar av Agatha Christies Go Back For Murder. Det blev det inte. Det blev tio. Succé alltså. På min dator finns nu som minne två appar. En på vilken det står ”Telephone. Ring” och på den andra ”Gong”. Dessa skulle användas i föreställningen på lämpliga ställen. Så var det tänkt. Men så blev det inte alltid. Och den som skulle sköta det hela var jag. Surprise! Surprise!
Och på Oscarsgalan gick det just galet. Fel lapp. Fel film. Det kanske var så vid presidentvalet också? Och vinnaren är – Hillary Clinton! Då sticker någon fram en lapp på vilken det står Trump. Surprise! Surprise! Ordet är katastrof, sa Bill. Katastrof är ordet, sa Bull.
Sen kan man ju ha haft fel för sig länge. Vid väl mogen ålder är det just länge som gäller. Man har trott att världen varit på väg mot ett visst håll med diverse gemensamma värderingar som grund, och så upptäcker man att så inte alls är fallet. Surprise, surprise!
Då tänker jag på den tyske konstnären, filosofen, samhällsdebattören, piloten mm Joseph Beuys. Under de senaste tjugo åren har jag letat efter honom på många museer. Bäst och störst finns han – så vitt jag vet – på Tate Modern i London. Dit går jag alltid, när jag har vägarna förbi. Minns fortfarande utställningen med en Volkswagenbuss och ett antal slädar med filtar på. Det var grejer. Nu senast träffade jag på honom på EMMA, vilket betyder Espo Museum of Modern Art, och det är nästan lika fint som det låter. Där är han nu, och det var här det var dags för överraskningen.
Under allt mitt letande efter Beuys har jag uttalat honom Böjs. Detta visar sig nu efter alla dessa år vara helt åt skogen. Beuys ska uttalas Bojs. Och plötsligt är inte världen den samma längre.
Surprise, surprise!

Och nu då?

Publicerat 30 december, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

Så här dagen före nyårsafton kan man ju försöka skriva något klämmigt. Ett löfte, kanske? Nä! Det är inte lönt. Det får bli ett citat av Margaret Thatcher i stället. ”Don’t look back! You’re not going there!”. En tanke inför 2017 så god som någon.
2016 var ett konstigt år, då mycket av det man tog för givet visade sig bli tvärtom. Borta är den vanliga hygglighetstanken byggd på solidaritet som att man ska ta hänsyn till andra och lämna tvättstugan i det skick man själv önskar finna den. Detta är som bekant solidaritetsaxiom ett. Nu? Borta! I stället fick dumhet och hänsynslöshet gälla år 2016 med känsla i stället för förnuft. Brexit, Trump, Syrien mm. Klokare hjärnor än min har har analyserat den bedrövliga situationen, så jag avstår.
En tanke och en önskan. Make UN great again! Vi har ett FN som vilar på grunderna av andra världskriget med allt vad det innebär. Ryssland som ständig medlem av Säkerhetsrådet med vetorätt? Varför det? Gör om FN – är min enkla uppmaning. Något för den nye generalsekreteraren att ta tag i.
Personligen ska jag inte klaga. Det började med uppförandet av min egen pjäs ”Ingrid” i januari. Sen kom två föreställningar, där jag försökte agera (visserligen med manus i hand men dock) och så försöket som regissör i juni. Gick lagom bra dvs föreställningen ”The Finnish Play” var nog så framgångsrik men det var ju inte min förtjänst. Och nu? Fullt upptagen med regin till Agatha Christies ”Go Back For Murder” med premiär den 2 februari. Det blir 8-10 föreställningar. Och sen? Que sera, sera som Doris Day skulle ha uttryckt saken.
Nu skulle jag ha kunnat skriva något Sannfinländarna och spektaklet på domkyrkotrappan men jag avstår. Mot dumhet kämpar som bekant till och med gudarna förgäves, så då är man ju i gott sällskap.
Med detta önskar jag alla eventuella läsare ett gott nytt 2017. Don’t look back!

I väntan på vad då?

Publicerat 12 december, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

Den här texten har tagit lång tid på sig. Frågan är varför? Vad har den väntat på? Vad har jag väntat på? I väntan på vad då, är frågan.
Inspiration? Det är kanske så enkelt. Jag har väntat på inspiration. Så enkelt och så svårt. En sak vet jag – inspiration stavas hårt arbete. Sätt dig ner och skriv är det egna budskapet till det egna skrivarjaget. Men sen blir det svårt. Om vad ska jag skriva? Vart den här texten ska ta vägen har jag till exempel ingen aning om. Den travar på sin egen väg.
Kan ju skriva att jag läst samt låtit bli. Det jag har läst är Hemingways For Whom the Bell Tolls eller Klockan klämtar för dig. Tjock bok och mycket Hemingway. I filmen som jag inte sett spelar Ingrid Bergman mot Gary Cooper. Bara en sån sak. Boken jag inte läste heter Lärarrummet. Vem som skrivit den kan kvitta. Jag läste tre sidor. De tre sidorna gav inte mersmak. Nu är livet för kort för det som är lagom bra. Har läst om Jacques Werups Hemstaden. Lite daterad nu men jag hör rösten. Tycker inte om röster som tystnat.
På tal om att läsa och skriva är jag på väg att gå med i Nylands författarförening. Det är en finlandssvensk motsvarighet till Författarcentrum Syd och jag ska försöka få till ett samarbete vad det lider. Var på en litterär matiné. Det var delvis intressant.
Och igår var det repetition på Agatha Christies Go Back For Murder. Vi höll på i sex timmar. Blev det bra? Nä! Ska det bli bättre till premiären den 2 februari? Ja! Musiken är jag nöjd med. Den har jag lånat från en TV-serie för länge sen som är en av mina absoluta favoriter, nämligen Pennies from Heaven med engelsk dansmusik från 20- och 30-talet. Finns på Spotify. Blir bra. Blir Agatha Christie-stämning.
Jag skulle naturligtvis kunna säga något om dumheten men det finns så mycket. Det finns för mycket man inte begriper.
I väntan på Godot såg jag i en ypperlig uppsättning i Malmö för ett par veckor sen. Vad väntade de på?
Och nu en kall dag med grå himmel över Helsingfors – vad väntar man på? I väntan på vad då, är frågan.
Och texten gick sin egen väg.

Dumhet

Publicerat 27 oktober, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Debatt

Tags: , , , ,

Idag gäller det dumhet. Ren dumhet. Har gjort en liten lista. För övrigt känner jag mig väl kvalificerad för uppdraget. Dels finns det väldigt mycket dumhet just nu, och dels tänker jag på vad en kollega sa härom året. Han sa att de klokaste och mest bildade är de som är födda på 40-talet och gick i skola på 50-talet. I min uppfostran en gång ingick regeln att man inte i onödan ska säga emot folk, så då gjorde jag inte det.

1. Donald Trump. I ett annat samhälle, i en annan tid, hade Trump varit byfåne. Möjligen hovnarr. Men folk hade – med all rätt – skrattat ut honom och kastat glåpord. Nu finns däremot risken att han kan bli världens mäktigaste man. Problemet är inte att det dyker upp en politisk byfåne. Problemet är ett skolsystem som utbildat okunniga, obildade och icke tänkande väljare. Och då är vi inne på nästa dumhet.

2. Skolan. Idag är det så att elever har rätt till sin egen uppfattning av sanningen. Hävdar läraren en avvikande uppfattning baserad på fakta, blir eleven kränkt och för läraren kan det bli en reprimand från rektor samt eventuellt order att höja elevens betyg. Skolor har som bekant gått från att stå för kunskapsförmedling till att bli vinstdrivande företag. Eleverna är kunder och kunden har ju alltid rätt. Denna utveckling gäller från grundskola till universitet. Professor Dick Harrison har vittnat om situationen i ämnet historia. Den elev som till exempel hävdar att Julius Caesar upptäckte Amerika samt besegrade Napoleon i slaget vid Svolder, har rätt till sin sanning. Och nu – från usla kunskaper i historia till politik.

3. Politik I. Vi har kommit långt från den värld som skapades efter det andra världskrigets slut, för att inte tala om den optimism som föddes vid murens fall drygt fyrtio år senare. Nu fylls Europa av högerpopulistiska för att inte säga rasistiska partier, som inte haft en chans, om väljarkåren varit upplyst och tänkt efter före. Tage Danielsson: ”Förstörelsens fästen är kraftigt bemannade; det är dags för de snälla att bli fly förbannade”!

4. Politik II. Statsminister Löfven har besökt Saudiarabien. Han vill till skillnad från utrikesminister Wallström inte tala klarspråk och säga att landet är en diktatur som kränker de mänskliga rättigheterna. Det vill han inte. Varför det? Jo, han har med sig Marcus Wallenberg. Det gäller att sälja vapen. När blev det viktigare att sälja vapen till en diktatur än att ha hög moral?

5. Bob Dylan. Dylan fick som bekant Nobelpriset i litteratur. Vad han tycker om saken, vet vi inte, ty han har inte sagt ett pip. Detta har tolkats på olika sätt. Dylanepigonen Ulf Lundell menar att det handlar om konstnärlig integritet. Jag fick en gång i tiden lära mig att om man får något här i världen, så säger man tack. Vill man inte ha det, så säger man nej tack! Svårare är det inte.

Hur tycks då världen? Ljus eller mörk? Tänker på vad det stod i en militär lärobok på 60-talet. ”Vid tveksamhet anses mörker råda”.

Sancta simplicitas!

Från vänster till höger

Publicerat 5 oktober, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Debatt

Tags: , ,

Om mindre än ett år är det dags för ett jubileum. Den 3 september 2017 är det nämligen exakt 50 år sen vi fick högertrafik i Sverige. Jag vet, ty jag var med.
Fram till den 3 september 1967 körde vi alltså på vänster sida i Sverige. Ratten satt dock där den sitter idag dvs på vänster sida. Detta gjorde varje omkörning till ett självmordsuppdrag, ty man såg inget innan det var för sent. Detta innebar att man för det mesta snällt höll sig i kön. Man visste sin plats i sann folkhemsanda och trängde sig inte förbi i onödan. Det var då.
Så kom alltså högertrafiken föregången av intensiv propaganda. Den föregicks också av en folkomröstning år 1955, då man undrade om folket ville övergå till högertrafik. Det ville inte folket. 80% sa nej. Trots detta fick vi alltså högertrafik den 3 september 1967. Detta säger något om betydelsen av folkomröstningar. Något att tänka på i dessa Brexittider.
Med ratten till vänster och bilen till höger blev det genast så mycket lättare för Svensson att köra om och förbi en annan Svensson. Man behövde inte hålla sig i någon irriterande kö, ty den som hade fin och snabb bil kunde dra ifrån. Borta var folkhemstanken. Vi fick vår första borgerliga regering år 1976.
Håll dig till höger, Svensson, löd parollen! Svensson har som bekant lytt uppmaningen. Läser i senaste numret av tidskriften Time hur Europas Svenssons så till den grad håller sig till höger att den politiska avgrunden i land efter land tycks nära. Solidaritet någon? Empati? Kultur och bildning? Och var kom all dumhet ifrån? Det enda som nu minner om ett vänsterengagemang är väl rattens placering.
Så till England. Där har man förvisso vänstertrafik. Ratten är dock till höger, vilket gjort att man kunnat övergå från Tories till Labour, från t ex Thatcher till Blair, utan att någon märkt någon större skillnad. Den som sedan kört på engelska landsvägar vet att dessa ofta omges av höga häckar. Man ser alltså inte världen utanför. Därför blev utfallet för Brexit som det blev. Europa finns inte men – som Vera Lynn sjöng en gång: There’ll always be an England.
Över hela Europa ser vi resultatet av högeromläggningen. Och i USA kan det bli Trump. Trump i spader.
Sic transit gloria mundi.

En bok

Publicerat 7 september, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Böcker

Tags: , , ,

Jag hade en gång en bok men det var för länge sen, så länge sen. Var är den nu?
Den hette The Essential Hemingway och hade Papa Hemingway på framsidan. Det var en Penguin-pocket med utdrag ur en del av Hemingways verk och dessutom – och det var det viktigaste – romanen The Sun Also Rises (Och solen har sin gång) i sin helhet. Den romanen gjorde ett djupt intryck på mig för så där en femtio år sedan, så till den grad att jag till och med tog boken med mig när jag ryckte in till Kungliga signalregementet i Uppsala 1965.
Varför The Sun Also Rises? Den handlar om livets väsentligheter: älska, skriva och dricka. Vänskap. Dessutom handlar den om tjurfäktning och fiestan i Pamplona, som ju efter Hemingways bok blivit ett enormt turistjippo. Så finns det ett vemod. Slutrepliken är en av litteraturens mest kända. ”We could have had such a damned good time together”. Den repliken var så bra att jag knyckte den och använde den i min pjäs Ingrid i vintras. Då gällde det Ingrid Bergman och fotografen Robert Capa.
Att jag nu ville återgå till boken handlar om Paris. Vid mitt besök i fjol råkade jag gå i Hemingways fotspår utan att ha planerat det. Dessutom köpte jag hans A Moveable Feast på plats och förstod sedan att det var precis det jag hade gjort. Gått i hans fotspår, alltså. Nu ville jag läsa mer. Jag ville återgå till The Sun Also Rises.
Boken fanns inte. Förmodligen gått hädan i en flyttning. Vad göra? Inhandlade den i London för två veckor sedan i en ny pocket sk Vintage. Började läsa direkt på planet hem.
I Paris är huvudpersonen Jake Barnes på Place de La Contrescarpe i Quartier Latin. Var hade vi vår lägenhet i fjol sommar? Just det.
I den här upplagan av Hemingways bok finns ett förord av den irländske författaren Colm Tóibin. Han berättar om en bok som förändrade hans liv som ung man. Boken hette The Essential Hemingway och hade Papa Hemingway på framsidan. Han läste The Sun Also Rises på två dagar och kom aldrig över den.
Så finns det de som aldrig läser en bok.