Gott Nytt År, Finland!

Publicerat 31 december, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Finland

Det är nyårsafton. Förväntningarna är uppskruvade, raketer ska skjutas och man måste ha roligt. Jag är ingen vän av helger med uppskruvade förväntningar. Föredrar en helt vanlig vardag utan raketer. Låt var dag vara vardag, säger jag.
Idag tänker jag inte hylla Finland. Det där klarades av för ett par veckor sedan, så nu tänker jag i stället citera Esaias Tegnér. Han skrev: ”Dig söver smickrets röst, hör sanningens en gång”. Visserligen gällde det Svea dvs Sverige den gången men – som jag käckt brukar säga – strunta i detaljerna!
Det finns saker i Finland som förvånar mig. Härom veckan röstade man i parlamentet igenom en lag som säger att från och med i morgon dvs 1 januari så är det fritt fram att köpa starköl i vanliga matbutiker. Först trodde jag det var ett skämt men inte! Och så en pikant detalj: När denna reform diskuterades i parlamentet pågick samtidigt en julfest för Sannfinländarna i riksdagshuset. Denna urartade ordentligt och en synnerligen berusad parlamentsledamot fick akut föras till sjukhus. Detta är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke.
Finland är känt för mycket. Nykterhet hör inte dit. Att då släppa starkölet fritt kan tyckas något underligt – för att nu uttrycka sig milt. Samtidigt ska man veta att promillegränsen för bilkörning ligger på 0,5. Som sagt – man undrar. Tänker på Sverige. Mellanölet kom och gick på 60-talet och 0,5 blev 0,2.
Och nu till något annat. Spel! Igår var jag och storhandlade i stor och fin mataffär. Vad finns där? Tio spelautomater! Folk står och spelar bort sina pengar – och så är det överallt. Hela Finland är ett Las Vegas. Spelautomater överallt. I mataffärer, restauranger, pubar, på järnvägsstationen, på Finlandsbåtarna. Som tur är inte på Operan eller teatern men det kommer väl och jag är helt frågande.
Så staten får in pengar från starköl och spelande. Staten vinner alltså men vem är det som förlorar? Har du aldrig funderat på det, Finland?
Gott nytt på dig!

Annonser

Grattis Finland!

Publicerat 5 december, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Finland

Idag håller jag på att lära mig repliker. Det gäller en egenhändigt ihopsnickrad scen ur Alice i Underlandet, där Underlandet är Finland. Den ingår i ett program med Finnbrit Players för att fira Finland. Programmet heter F100 eller Findependence, vilket är lite småvitsigt.
Att Finland firar 100 den 6 december har väl inte undgått någon. Nationellt brer man också på ordentligt. Så har till exempel den tredje filmversionen av Okänd soldat just haft premiär, och då kan man ju påminna sig att den första versionen alltid visas på TV på självständighetsdagen den 6 december. Kan möjligen tyckas något masochistiskt.
Prins Daniel från Sverige och prins William av England har just varit på besök. Kungligheter står högt i kurs här. Det gör förvisso president Niinistö också. Det ska bli presidentval till våren och Niinistös opinionssiffror ligger just nu på oslagbara 80%. Det finns ett par anledningar till Niinistös popularitet: 1) han har gjort ett gott jobb under sex år, 2) han är sympatisk och 3) han har en ung fru som väntar barn.
Självständighetsdagen firas traditionellt här i landet med en mottagning på slottet. Det är då alla inbjudna står högtidligt uppradade och köar i timtal för att skaka hand med presidenten och hans maka. I decembers förkylningstider står det på vårdinrättningarna att man ska undvika att ta i hand. Detta gäller alltså inte på slottet den 6 december, där presidentparet skakar tusentals händer. Och unga frun som väntar barn! Inte bra.
Som TV-underhållning har mottagningen sina dramatiska brister. Man kan titta en stund, ta en paus och komma tillbaka och ingenting tycks ha hänt. Det behöver kanske inte påpekas att detta är ett omåttligt populärt program som ses av minst halva befolkningen.
Och jag då? Hur firar jag Finland? Svar – jag började redan för sju år sedan. Vad gjorde jag då? Jag flyttade hit.
Vad gäller årets firande så finns det ju en händelse som är i särklass, fast jag vet ju inte om presidenten är medveten om den. Det hände sig nämligen i september att en magisk författargrupp från södra Sverige besökte Helsingfors. Denna grupp dvs mina författarvänner bodde på hotell Torni mitt i stan, och där kunde de möjligen känna historiens vingslag. Det var nämligen här den sovjetiska kommittén höll till efter kriget. Det var då de höll ett öga på finnarna för att se att dessa betalade det krigsskadestånd som ryssarna ville att de skulle betala, fast det var de – ryssarna alltså – som började kriget. Det var för övrigt den 30 november 1939. Den här dagen högtidlighåller man i Helsingfors varje år med en ceremoni vid Mannerheims staty. Detta på tal om masochistiska drag i den finska folksjälen.
Och finska språket? Jag har blivit bättre men inte bra. Sen har jag ett motto här i livet. Det lyder. Det är aldrig för sent att ge upp! Det finns alltså en anledning till att jag rör mig i engelskspråkiga kretsar.
Och då är vi framme vid F100, där jag började. För att nu inte Finland ska få storhetsvansinne som hundraåring, så har jag skrivit ett ode till landet, som jag tänker framföra på F100. Om ni nu ser mig i Skåne den närmaste tiden, så betyder det att jag har jag åkt ut ur landet. Men grattis i alla fall, Finland!

Ode till Finland

Finland, oh Finland –
I give you my song!
For you, for you –
I constantly long!
Your summers are wet,
Your winters wetter.
I think after all –
Sweden is better!

Tevje i världen

Publicerat 26 november, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Teater

Jag har varit på musikal. Inget konstigt med det, ty jag gillar musikaler. Den här gången var det en av mina absoluta favoriter – Spelman på taket. Det är en favorit, för den har ett klart budskap. Den berör. Man blir rörd.
Även så den här gången. Uppsättningen går på Malmö Opera, och mjölkutköraren Tevje spelas den här gången av skådespelaren och fd operachefen (i Malmö) Philip Zandén. Han gör sin Tevje med den äran. Zandéns Tevje har en lika enkel som berörande medmänsklighet. Sen är han rolig också och talar med vår herre lika respektlöst som Hjalmar Bergmans farmor. Det är mycket roande.
Sen finns det ett tema i musikalen som som griper mig lika starkt varje gång. Här liknar min reaktion den jag känner när jag ser Wagners Valkyrian. Inga likheter i övrigt. Det gäller förhållandet fader-dotter. Där har jag en svag punkt. Kan finnas skäl till det. Två stycken närmare bestämt. När jag ser Valkyrian blir jag förbannad på Wotan när han straffar sin upproriska dotter Brünnhilde. Då är det starka känslor i en synnerligen dramatisk scen. Samma sak i Spelmannen. Tevje har fem döttrar, och när de två äldsta bryter mot traditionen och går sina egna vägar, accepterar han det, om än motvilligt. Men när den tredje – Chava – vill göra samma sak och gifta sig med den hon älskar, är det stopp, ty denne är nämligen inte jude. Hon får välja mellan sin far, sin familj och traditionen- och kärleken – och hon väljer kärleken. Då är det kört. Tevje förskjuter henne, talar inte med henne, hon är som död. Gör inte så, vill jag skrika. Förgäves.
Spelman på taket utspelas som bekant i den judiska och ryska byn Anatevka. Allt är fattigt och tämligen frid och fröjd, tills det är dags för pogromer. Med andra ord etnisk rensning, vilket kanske är det vidrigaste begrepp jag vet. Judarna körs bort. Byn bränns. Och se – nu befinner vi oss mitt i världen. Tankarna går till Burma. Hur många Tevje finns där som måste ge sig iväg, därför att de är fel? Fel folk, fel religion. Hur kan förresten en religion vara fel, och hur kan man döda någon, för att de tror fel? Se där något jag absolut inte begriper.
I Malmö är anknytningen till vår tid kristallklar. I inledningen sitter flyktingarna med sina knyten på bänkar i väntan på ett vidare öde. Berättelsen om Anatevka rullas upp och i slutet ger de sig iväg i överfulla båtar.
Stilla ljuder sången om Anatevka.

https://www.malmoopera.se/spelmanpataket

The Entertainer

Publicerat 7 november, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Ibland behöver man komma i stämning. Till och med piggas upp. Då brukar jag spela musik. Oftast för mig själv i mina hörlurar. Detta händer ofta på bussen. Jag åker mycket buss här i Helsingfors och då det pladdras för mycket i mobilerna i närheten, tar jag till stämningsskapande musik. Tack Spotify! Tack för att du förser mig vad jag behöver och till och med sätter samman en veckolista på sådant som du tror att jag gillar. Tack för det, Spotify. Du är klok du!
Just nu spelar jag jag Scott Joplin och The Entertainer men eftersom jag skriver det här samtidigt kan ju vem som helst räkna ut att jag inte sitter på bussen. Inte alls. Just nu sitter jag hemma och väntar på ett upphetsande och upplysande program på TV om den ryska revolutionen (säkert på ryska och med finsk text), som inträffade för 100 år sedan men som ryssarna idag inte låtsas om. Samtidigt blir ju Finland också 100 och de låtsas de verkligen om!
Den här musiken av Scott Joplin känner vi ju från filmen The Sting och dessutom spelade jag den på släppet av min bok Blåsningen. Det tyckte jag var lite lämpligt. Min favorit är förresten inte alls låten The Entertainer utan Solace. Den kan man spela när man inte vill känna sig pigg utan tvärtom vill gotta ner sig i lite tycka-synd-om eller i allmän melankoli. Kan vara rätt skönt.
Jag skulle ju kunna spela den därför att min pjäs Ingrid fick ställas in. Due to illness – som det heter. Men det gör jag inte. Jag tänker i stället på betydelsen. Solace betyder nämligen tröst, och trösten är att Ingrid kommer att få nytt liv efter nyår. Välkommen tillbaka – säger jag till henne och till alla dem som skulle ha kommit till de utsålda föreställningarna.
Sen skulle vi ju kunna behöva lite tröst i dessa dagar. Det finns ju så många som tappat sin moraliska kompass; jag tänker på alla dessa plastmänniskor med flexibel skattemoral. De tycks väl inlästa på Stig Dagerman. Det var ju han som sa: Moral är till för att klandras, inte egen men alla andras.
Här får jag nog öka volymen på Solace!

Återkomsten

Publicerat 29 oktober, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

Återkomsten

Det är fyra månader sedan sist. Välkommen tillbaka säger jag till mig själv och till eventuella läsare. Fyra månader är lång tid men nu tar jag alltså ett tag igen. Det är ju inte så att någon har klagat högljutt och bett om mer. Så är det inte, så egentligen kan tystnaden fortsätta. Nu gör den emellertid inte det.
Varför blev det nu så här? Ett svar är – yttre makter. Det var nämligen de som slog till den 5 juli klockan 15 och infekterade min Mac med något som heter Ransomware. Då stängdes allt. Skurkarna ville sen ha 50 dollar i bitcoins att betalas inom 24 timmar för att låsa upp datorn igen. No way!
Det gick ett antal veckor. Rätt många faktiskt innan en Macfirma i Helsingfors fixade datorn. Det kostade tretusen. Så gott som allting finns nu åter i datorn, och jag är glad och tacksam. Av denna historia kan man säkert lära sig mycket. En sak är försiktighet. Öppna inte osäkra mejl! Det var nog det jag gjorde. En annan sak man kan göra är att titta på Uppdrag Granskning som ska ta upp det här problemet. Man vandrar inte ensam.
Hade jag nu inte haft min smartphone så hade jag där i Karelen varit avskuren från den virtuella verkligheten under lång sommartid. Då hade jag i stället fått ägna mig åt den riktiga verkligheten vad gäller sommarsysslor och sitta på en bastutrappa och lyssna på storlommen. Eller under en björk (korkekar finns inte i Karelen) och lukta på blommorna. Nu behövdes inte det.
Sen hade jag en pjäs att skriva. Vad göra? Man går till närmaste bokhandel och köper ett kollegieblock samt en sk pilotpenna, ty där flyter bläcket lika lätt som inspirationen. Sen skriver man. Det gick mycket bra. Synnerligen givande att skriva för hand! Pjäsen är klar (återstår en del omarbetningar) och kommer förmodligen att heta We are not amused. Den handlar om tre kvinnor. Synnerligen berömda och synnerligen döda. Det är en talkshow. Lika förmodligen blir det auditions i januari och lika förmodligen föreställningar i april nästa år. Välkomna då.
Men nu är det Ingrid. Har levt med Ingrid Bergman i flera år och lärt känna henne rätt väl. Premiär för min pjäs den 9 november och sen spelar vi fem föreställningar. Det är som är riktigt kul är ensemblens sammansättning. Vilken härlig blandning! Och den här kreativa verksamheten passar mig perfekt. Och här får jag dessutom vara assisterande regissör samt även spela med, vilket sannerligen inte var meningen men vad gör man om man fattas en man? Av regissören fick jag order att hoppa in i den korta rollen som filmproducenten och regissören David O. Selznick. Mannen bakom Borta med vinden – det är jag det! Igår var det repetition. Jag kunde mina repliker. Tackade mig själv för att jag inte skrivit fler. Genrep nästa vecka.

Korv med bröd

Publicerat 28 juni, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Plötsligt drabbades jag av ett sug och en längtan efter något ytterst enkelt. En korv med bröd. Just det – en korv med bröd skulle bli den lätta lunch jag kände att jag behövde. Inget sofistikerat. Inget fancy. En korv med bröd. Spaningen började.
Jag var på tillfälligt besök i min gamla hemstad Malmö. Det var där – i mina gamla kvarter vid Johanneskyrkan – som suget kom och spaningen började. Här borde det ju finnas en korv. Det tyckte alltså jag och lät ögonen fara över alla dessa nya näringsställen som vuxit upp. Dock inte som korvkiosker. Det var i stället falafel, sushi, smoothie, sallader, hamburgare osv så långt ögat kunde spana Allt ämnat för den urbana och unga befolkningen hälsosamt på språng men var fanns det en korv för en nostalgitrippande gamling på spaning efter den tid – och korv – som flytt? Ingenstans!
Jag begav mig in i köptemplet. Minns hur det såg ut där en gång. Så ser det inte ut nu. Nog sagt om det. Men tänkte jag optimistiskt – därinne kanske det skulle finnas en räddning. En pölseman kanske? Icke sa nicke. Ut!
På den andra sidan – där järnhandeln en gång låg och där det sedan fanns ett hotell med fin hiss som hette Sheraton och som nu heter Scandic – där, kanske? Där spårvagnshållplatsen låg? Mitt på Triangeln. Där? Ja!
Eller nej. En kiosk med arabiskt namn. Nej! Min optimism förvandlades raskt till korvlös förtvivlan. Men jag gick närmare och såg de muslimska tjejerna som glatt leende betjänade sina kunder. Läste håglöst på menyn och då – en uppenbarelse! Korv med bröd 20 kronor stod det – och se det fanns inte längre några moln på min lunchhimmel. Målet var nått.
Den unga damen – vackert beslöjad – frågade om jag ville ha stark senap. Det ville jag. När hon kom med min korv, kunde jag inte hålla mig. ”Shukran” sa jag, ty talar man arabiska så gör man. Då log hon vackert och ut strömmade en massa arabiska ord. Det var säkert fina ord men jag ägnade dem bara ett sporadiskt intresse. Hade viktigare saker för mig. En korv med bröd. Med stark senap!
Och solen sken så vackert över mitt Malme.

London 50

Publicerat 5 juni, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

1967 besökte jag London för första gången. Det är nu snart femtio år sedan. Det har blivit ett antal besök sedan dess. Det senaste var i augusti 2016. Det ska bli fler. Möjligen kan jag säga att jag känner att London är min mentala hemstad. Möjligen är det så. Har haft ett antal fysiska hemstäder (inne på nummer tre) men detta är alltså den mentala.
De senaste tjugo åren har jag vid mina besök i London dragit mig till Bankside, området söder om Themsen. Det är här mina kulturella vattenhål finns. Shakespeare’s Globe, Tate Modern, National Theatre mm. För att nu inte tala om de andra vattenhålen. De riktiga. Pubarna. Som t ex The Founders’ Arms , The Thameside Inn och – icke minst – The Anchor. Här satt Tom Cruise i filmen Mission Impossible, här satt Shakespeare, här satt Dr Johnson och här satt Samuel Pepys och bevittnade The Great Fire 1666. Och här brukar jag sitta. Tidigare fanns här en skylt på vilken det stod: ”I’m not half as think as you drunk I am”. Denna skylt försvann dock vid renoveringen och ombyggnaden. Tyvärr.
Ofta har det varit så att jag vid mina besök på Bankside tagit tunnelbanan till London Bridge. Väl ute på gatan har jag sedan spanat in tornet på min favoritkyrka Southwark Cathedral. Framför kyrkan finns en liten gräsplätt. Den brukar under sommaren fyllas av folk som inhandlat sin lunch på närbelägna Borough Market. Den nakne kocken, Jamie Oliver, lär också göra sina inköp där. En gång stötte jag på en svenska som stod och sålde västkustsallad. Då kände jag mig plötsligt dubbelt hemma.
Så tar jag min väska och drar vidare på kullerstenarna på Clink Street. Här finns det gamla fängelset the Clink som inte bara gett gatan sitt namn utan även slangordet för fängelse på engelska. The clink. Passerar Vinopolis, ett ställe som återstår att besöka, och så är jag framme vid hotellet. Det heter Premier Inn och är fiffigt sammanbyggt med puben The Anchor.
Jag är hemma.