Korv med bröd

Publicerat 28 juni, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Plötsligt drabbades jag av ett sug och en längtan efter något ytterst enkelt. En korv med bröd. Just det – en korv med bröd skulle bli den lätta lunch jag kände att jag behövde. Inget sofistikerat. Inget fancy. En korv med bröd. Spaningen började.
Jag var på tillfälligt besök i min gamla hemstad Malmö. Det var där – i mina gamla kvarter vid Johanneskyrkan – som suget kom och spaningen började. Här borde det ju finnas en korv. Det tyckte alltså jag och lät ögonen fara över alla dessa nya näringsställen som vuxit upp. Dock inte som korvkiosker. Det var i stället falafel, sushi, smoothie, sallader, hamburgare osv så långt ögat kunde spana Allt ämnat för den urbana och unga befolkningen hälsosamt på språng men var fanns det en korv för en nostalgitrippande gamling på spaning efter den tid – och korv – som flytt? Ingenstans!
Jag begav mig in i köptemplet. Minns hur det såg ut där en gång. Så ser det inte ut nu. Nog sagt om det. Men tänkte jag optimistiskt – därinne kanske det skulle finnas en räddning. En pölseman kanske? Icke sa nicke. Ut!
På den andra sidan – där järnhandeln en gång låg och där det sedan fanns ett hotell med fin hiss som hette Sheraton och som nu heter Scandic – där, kanske? Där spårvagnshållplatsen låg? Mitt på Triangeln. Där? Ja!
Eller nej. En kiosk med arabiskt namn. Nej! Min optimism förvandlades raskt till korvlös förtvivlan. Men jag gick närmare och såg de muslimska tjejerna som glatt leende betjänade sina kunder. Läste håglöst på menyn och då – en uppenbarelse! Korv med bröd 20 kronor stod det – och se det fanns inte längre några moln på min lunchhimmel. Målet var nått.
Den unga damen – vackert beslöjad – frågade om jag ville ha stark senap. Det ville jag. När hon kom med min korv, kunde jag inte hålla mig. ”Shukran” sa jag, ty talar man arabiska så gör man. Då log hon vackert och ut strömmade en massa arabiska ord. Det var säkert fina ord men jag ägnade dem bara ett sporadiskt intresse. Hade viktigare saker för mig. En korv med bröd. Med stark senap!
Och solen sken så vackert över mitt Malme.

London 50

Publicerat 5 juni, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

1967 besökte jag London för första gången. Det är nu snart femtio år sedan. Det har blivit ett antal besök sedan dess. Det senaste var i augusti 2016. Det ska bli fler. Möjligen kan jag säga att jag känner att London är min mentala hemstad. Möjligen är det så. Har haft ett antal fysiska hemstäder (inne på nummer tre) men detta är alltså den mentala.
De senaste tjugo åren har jag vid mina besök i London dragit mig till Bankside, området söder om Themsen. Det är här mina kulturella vattenhål finns. Shakespeare’s Globe, Tate Modern, National Theatre mm. För att nu inte tala om de andra vattenhålen. De riktiga. Pubarna. Som t ex The Founders’ Arms , The Thameside Inn och – icke minst – The Anchor. Här satt Tom Cruise i filmen Mission Impossible, här satt Shakespeare, här satt Dr Johnson och här satt Samuel Pepys och bevittnade The Great Fire 1666. Och här brukar jag sitta. Tidigare fanns här en skylt på vilken det stod: ”I’m not half as think as you drunk I am”. Denna skylt försvann dock vid renoveringen och ombyggnaden. Tyvärr.
Ofta har det varit så att jag vid mina besök på Bankside tagit tunnelbanan till London Bridge. Väl ute på gatan har jag sedan spanat in tornet på min favoritkyrka Southwark Cathedral. Framför kyrkan finns en liten gräsplätt. Den brukar under sommaren fyllas av folk som inhandlat sin lunch på närbelägna Borough Market. Den nakne kocken, Jamie Oliver, lär också göra sina inköp där. En gång stötte jag på en svenska som stod och sålde västkustsallad. Då kände jag mig plötsligt dubbelt hemma.
Så tar jag min väska och drar vidare på kullerstenarna på Clink Street. Här finns det gamla fängelset the Clink som inte bara gett gatan sitt namn utan även slangordet för fängelse på engelska. The clink. Passerar Vinopolis, ett ställe som återstår att besöka, och så är jag framme vid hotellet. Det heter Premier Inn och är fiffigt sammanbyggt med puben The Anchor.
Jag är hemma.

Vart går Finland?

Publicerat 3 april, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Finland

Tags: ,

Det finns två tältläger på Järnvägstorget i Helsingfors. I det ena lägret, det närmast konstmuseet Ateneum, demonstrerar man för en generös och solidarisk invandringspolitik. Man serverar kaffe och vill att vi ska vara snälla mot invandrare. I det andra lägret är det tvärtom. Det finns säkert kaffe men där lyder det mindre generösa budskapet – Finland först! Inga invandrare, alltså. Mellan de båda lägren finns en isbana, där isen nu börjar smälta, ty säsongen är slut. Möjligen kan man se islossningen symboliskt.
Söndagen den 9 april är det kommunalval här. Då ska jag rösta och än en gång själv få lägga min röstsedel i lådan. Känns lika ovant som trevligt. När det gäller valet så är det så att man här i Finland i första hand röstar på en person, i andra hand på ett parti. Visserligen hör de flesta kandidater till ett parti men partiet gör inga listor. Här är det alla mot alla. Resultatet kan bli hur som helst och blir det ofta också. Personfixeringen gör att en sk kändis utan någon som helst politisk bakgrund har större chans att få röster än en trägen men okänd arbetare i den politiska vingården.
Överallt i det offentliga rummet syns leende människor som talar om hur bra de är och varför man ska rösta på dem. Kostnaderna för denna reklam torde vara ganska höga. Sen är ju frågan vem som betalar.
Alla dessa leende människor, alla dessa partier, alla dessa broschyrer. Vem ska man rösta på? Jag bestämde mig ganska snabbt. Eftersom jag är synnerligen emot diskriminering, såväl köns- som ålders sådan, så var valet tidigt klart. Det fick bli en gammal gubbe. En 84-årig gubbe som inte tycker att han gjort sitt. Sånt gillar jag. Nu tänker jag inte tala om vem det är utan i stället ge två goda ledtrådar. Han har varit chef för Svenska Filminstitutet samt haft ihop det med Harriet Andersson.
De båda lägren på torget har varit där ett bra tag nu. Min gissning är att de är kvar över valet men sen? Vilken väg tar Finland? Finland som i år fyller 100 – vilken väg ska landet ta? Inåt eller utåt? Slutet eller öppet? To be continued …

Från Böjs till Bojs

Publicerat 27 februari, 2017 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

Det sägs att en bra sås reder sig själv. Om nu detta är sant, så borde man väl också kunna säga att en bra text skriver sig själv. Detta har jag nu väntat på alltför länge och ingenting händer, så då får det väl bli så här.
Den kan handla om att överraskningar – att det händer, eller inte händer, oväntade saker. Vi hade planerat för åtta föreställningar av Agatha Christies Go Back For Murder. Det blev det inte. Det blev tio. Succé alltså. På min dator finns nu som minne två appar. En på vilken det står ”Telephone. Ring” och på den andra ”Gong”. Dessa skulle användas i föreställningen på lämpliga ställen. Så var det tänkt. Men så blev det inte alltid. Och den som skulle sköta det hela var jag. Surprise! Surprise!
Och på Oscarsgalan gick det just galet. Fel lapp. Fel film. Det kanske var så vid presidentvalet också? Och vinnaren är – Hillary Clinton! Då sticker någon fram en lapp på vilken det står Trump. Surprise! Surprise! Ordet är katastrof, sa Bill. Katastrof är ordet, sa Bull.
Sen kan man ju ha haft fel för sig länge. Vid väl mogen ålder är det just länge som gäller. Man har trott att världen varit på väg mot ett visst håll med diverse gemensamma värderingar som grund, och så upptäcker man att så inte alls är fallet. Surprise, surprise!
Då tänker jag på den tyske konstnären, filosofen, samhällsdebattören, piloten mm Joseph Beuys. Under de senaste tjugo åren har jag letat efter honom på många museer. Bäst och störst finns han – så vitt jag vet – på Tate Modern i London. Dit går jag alltid, när jag har vägarna förbi. Minns fortfarande utställningen med en Volkswagenbuss och ett antal slädar med filtar på. Det var grejer. Nu senast träffade jag på honom på EMMA, vilket betyder Espo Museum of Modern Art, och det är nästan lika fint som det låter. Där är han nu, och det var här det var dags för överraskningen.
Under allt mitt letande efter Beuys har jag uttalat honom Böjs. Detta visar sig nu efter alla dessa år vara helt åt skogen. Beuys ska uttalas Bojs. Och plötsligt är inte världen den samma längre.
Surprise, surprise!

Och nu då?

Publicerat 30 december, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

Så här dagen före nyårsafton kan man ju försöka skriva något klämmigt. Ett löfte, kanske? Nä! Det är inte lönt. Det får bli ett citat av Margaret Thatcher i stället. ”Don’t look back! You’re not going there!”. En tanke inför 2017 så god som någon.
2016 var ett konstigt år, då mycket av det man tog för givet visade sig bli tvärtom. Borta är den vanliga hygglighetstanken byggd på solidaritet som att man ska ta hänsyn till andra och lämna tvättstugan i det skick man själv önskar finna den. Detta är som bekant solidaritetsaxiom ett. Nu? Borta! I stället fick dumhet och hänsynslöshet gälla år 2016 med känsla i stället för förnuft. Brexit, Trump, Syrien mm. Klokare hjärnor än min har har analyserat den bedrövliga situationen, så jag avstår.
En tanke och en önskan. Make UN great again! Vi har ett FN som vilar på grunderna av andra världskriget med allt vad det innebär. Ryssland som ständig medlem av Säkerhetsrådet med vetorätt? Varför det? Gör om FN – är min enkla uppmaning. Något för den nye generalsekreteraren att ta tag i.
Personligen ska jag inte klaga. Det började med uppförandet av min egen pjäs ”Ingrid” i januari. Sen kom två föreställningar, där jag försökte agera (visserligen med manus i hand men dock) och så försöket som regissör i juni. Gick lagom bra dvs föreställningen ”The Finnish Play” var nog så framgångsrik men det var ju inte min förtjänst. Och nu? Fullt upptagen med regin till Agatha Christies ”Go Back For Murder” med premiär den 2 februari. Det blir 8-10 föreställningar. Och sen? Que sera, sera som Doris Day skulle ha uttryckt saken.
Nu skulle jag ha kunnat skriva något Sannfinländarna och spektaklet på domkyrkotrappan men jag avstår. Mot dumhet kämpar som bekant till och med gudarna förgäves, så då är man ju i gott sällskap.
Med detta önskar jag alla eventuella läsare ett gott nytt 2017. Don’t look back!

I väntan på vad då?

Publicerat 12 december, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Tankar

Tags: , , ,

Den här texten har tagit lång tid på sig. Frågan är varför? Vad har den väntat på? Vad har jag väntat på? I väntan på vad då, är frågan.
Inspiration? Det är kanske så enkelt. Jag har väntat på inspiration. Så enkelt och så svårt. En sak vet jag – inspiration stavas hårt arbete. Sätt dig ner och skriv är det egna budskapet till det egna skrivarjaget. Men sen blir det svårt. Om vad ska jag skriva? Vart den här texten ska ta vägen har jag till exempel ingen aning om. Den travar på sin egen väg.
Kan ju skriva att jag läst samt låtit bli. Det jag har läst är Hemingways For Whom the Bell Tolls eller Klockan klämtar för dig. Tjock bok och mycket Hemingway. I filmen som jag inte sett spelar Ingrid Bergman mot Gary Cooper. Bara en sån sak. Boken jag inte läste heter Lärarrummet. Vem som skrivit den kan kvitta. Jag läste tre sidor. De tre sidorna gav inte mersmak. Nu är livet för kort för det som är lagom bra. Har läst om Jacques Werups Hemstaden. Lite daterad nu men jag hör rösten. Tycker inte om röster som tystnat.
På tal om att läsa och skriva är jag på väg att gå med i Nylands författarförening. Det är en finlandssvensk motsvarighet till Författarcentrum Syd och jag ska försöka få till ett samarbete vad det lider. Var på en litterär matiné. Det var delvis intressant.
Och igår var det repetition på Agatha Christies Go Back For Murder. Vi höll på i sex timmar. Blev det bra? Nä! Ska det bli bättre till premiären den 2 februari? Ja! Musiken är jag nöjd med. Den har jag lånat från en TV-serie för länge sen som är en av mina absoluta favoriter, nämligen Pennies from Heaven med engelsk dansmusik från 20- och 30-talet. Finns på Spotify. Blir bra. Blir Agatha Christie-stämning.
Jag skulle naturligtvis kunna säga något om dumheten men det finns så mycket. Det finns för mycket man inte begriper.
I väntan på Godot såg jag i en ypperlig uppsättning i Malmö för ett par veckor sen. Vad väntade de på?
Och nu en kall dag med grå himmel över Helsingfors – vad väntar man på? I väntan på vad då, är frågan.
Och texten gick sin egen väg.

Dumhet

Publicerat 27 oktober, 2016 av Ulf Persson
Kategorier: Debatt

Tags: , , , ,

Idag gäller det dumhet. Ren dumhet. Har gjort en liten lista. För övrigt känner jag mig väl kvalificerad för uppdraget. Dels finns det väldigt mycket dumhet just nu, och dels tänker jag på vad en kollega sa härom året. Han sa att de klokaste och mest bildade är de som är födda på 40-talet och gick i skola på 50-talet. I min uppfostran en gång ingick regeln att man inte i onödan ska säga emot folk, så då gjorde jag inte det.

1. Donald Trump. I ett annat samhälle, i en annan tid, hade Trump varit byfåne. Möjligen hovnarr. Men folk hade – med all rätt – skrattat ut honom och kastat glåpord. Nu finns däremot risken att han kan bli världens mäktigaste man. Problemet är inte att det dyker upp en politisk byfåne. Problemet är ett skolsystem som utbildat okunniga, obildade och icke tänkande väljare. Och då är vi inne på nästa dumhet.

2. Skolan. Idag är det så att elever har rätt till sin egen uppfattning av sanningen. Hävdar läraren en avvikande uppfattning baserad på fakta, blir eleven kränkt och för läraren kan det bli en reprimand från rektor samt eventuellt order att höja elevens betyg. Skolor har som bekant gått från att stå för kunskapsförmedling till att bli vinstdrivande företag. Eleverna är kunder och kunden har ju alltid rätt. Denna utveckling gäller från grundskola till universitet. Professor Dick Harrison har vittnat om situationen i ämnet historia. Den elev som till exempel hävdar att Julius Caesar upptäckte Amerika samt besegrade Napoleon i slaget vid Svolder, har rätt till sin sanning. Och nu – från usla kunskaper i historia till politik.

3. Politik I. Vi har kommit långt från den värld som skapades efter det andra världskrigets slut, för att inte tala om den optimism som föddes vid murens fall drygt fyrtio år senare. Nu fylls Europa av högerpopulistiska för att inte säga rasistiska partier, som inte haft en chans, om väljarkåren varit upplyst och tänkt efter före. Tage Danielsson: ”Förstörelsens fästen är kraftigt bemannade; det är dags för de snälla att bli fly förbannade”!

4. Politik II. Statsminister Löfven har besökt Saudiarabien. Han vill till skillnad från utrikesminister Wallström inte tala klarspråk och säga att landet är en diktatur som kränker de mänskliga rättigheterna. Det vill han inte. Varför det? Jo, han har med sig Marcus Wallenberg. Det gäller att sälja vapen. När blev det viktigare att sälja vapen till en diktatur än att ha hög moral?

5. Bob Dylan. Dylan fick som bekant Nobelpriset i litteratur. Vad han tycker om saken, vet vi inte, ty han har inte sagt ett pip. Detta har tolkats på olika sätt. Dylanepigonen Ulf Lundell menar att det handlar om konstnärlig integritet. Jag fick en gång i tiden lära mig att om man får något här i världen, så säger man tack. Vill man inte ha det, så säger man nej tack! Svårare är det inte.

Hur tycks då världen? Ljus eller mörk? Tänker på vad det stod i en militär lärobok på 60-talet. ”Vid tveksamhet anses mörker råda”.

Sancta simplicitas!