Landets själ
I Hufvudstadsbladet den 12 december fanns en insändare av Alevtina Parland, 13 år. Hon har gått i finsk skola och går nu i rysk i S:t Petersburg. I den ryska skolan läser hon litteratur bl a Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Och i Finland? Där fick hon läsa Kalles nya hund, Ellas chatt och Charlotte och hästarna. Alevtina ställer den retoriska frågan: Och det här ska vi gå ut med i livet? Och så kommer slutklämmen: Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!
Tänker nu på skillnaden mellan utbildning och bildning. Sen tänker jag på skolan i Sverige, där läsningen följer samma mönster som i Finland. Sen tänker jag på att boken om Zlatan slagit alla rekord. Tror att den sålts i 500 000 exemplar. Man ser den också som ”litteratur” för läsovana. Kanske det. När jag tänkt så långt tänker jag på Leif Alsheimers bok Bildningsresan, där Alsheimer slog larm om studenternas brist på bildning. Inte bara slog larm, han gjorde något åt det. Nu är tyvärr Alsheimer borta, och ingen talar om boken. Alsheimer berättade för mig en gång att den sålt i 3000 exemplar.
Vad har nu detta med Finlands själ att göra? Går en sväng runt Tölöviken i Helsingfors och tänker och är imponerad. Här vid Tölöviken ligger kulturinstitutionerna uppradade som på ett glänsande pärlband. Den sista i raden är det nya Musikhuset med sin djärva arkitektur och sin magnifika akustik. Och nästa i raden lär bli det nya biblioteket. Jag är imponerad. Sen undrar jag – hur är det med kultursatsningarna redan i skolan? På litteratur? På bildning?
Och på nyårsafton blir det magnifik ljusshow på Senatstorget som inledning på det nya året under vilket Helsingfors kommer att vara designhuvudstad! I programförklaringen står att designen ”på något sätt ska förbättra invånarnas liv”. Jag kommer att stå där, njuta av ljusspelet och lyssna på tolvslaget. Sen kommer jag att tänka på Alevtina. Hur blir hennes framtid?
Explore posts in the same categories: Finland
Ulf Perssons Blogg 
17 december, 2011 den 11:06 f m
Zlatans bok är sannerligen ingen stor litteratur men ger en inblick i fenomenet Zlatan och hur det är att vara proffsspelare och vilket rävspel som utspelar sig bakom kulisserna. Jag tycker nog den är läsvärd av den anledningen.
17 december, 2011 den 3:13 e m
Du har säkert helt rätt. Zlatan är naturligtvis ett fenomen och bokens framgång är ett fenomen. Det är egntligen inte min päng. Min poäng är att vi möjligen talar om utbildning men aldrig om bildning. Det är så pass tyst om det att man hoppar till när man ser en insändare som Alevtinas. En trettonåring!
17 december, 2011 den 6:12 e m
Ja det är svårt det här med boklig bildning. Man kan ju möjligen tänka sig att unga fröken Parland läste om Kalle, Ella och Charlotte när hon var lite yngre och när kanske Eddan, Niebelungen och Roland av hennes lärare ansågs något för avancerade. Trettonåringar brukar inte ha så bra kläm på sin utvecklingsnivå även om de gärna vill framstå som allvisa.
Tänkte jag efter att ha hört en trettiotreåring, Noomi Rapace, uttala sig om skillanden mellan amerikansk och svensk film i radion. Inte oväntat är hon, efter två filmer i landet Gosen, imponerad av hur djärva de är jämfört med hennes tidigare arbetsgivare i Sverige. Skillnaden i ekonomiska resurser och inriktning (skräck och action) gick hon inte in på.
Däremot var det i hennes fall (och misstänker jag fröken Parlands) en vacker uppvisning i den sorts tänkande som Daniel Kahneman kallar ”biased by availability”, dvs då man har begränsat erfarenhetsmaterial uttalar man sig med stor säkerhet om det lilla man har i tron att det är representativt för helheten.
18 december, 2011 den 8:50 f m
Det är naturligtvis så att man drar slutsatser baserade på den erfarenhet man har. Detta gäller trettonåringar och det torde gälla dem som är femtio år äldre. I de flesta fall blir man klokare med åren men denna regel gäller som bekant inte alltid. Poängen med fröken Parlands inlägg är att hon trots sin späda ålder ser samma sak som Leif Alsheimer gjorde. Varför mata eleverna i skolan med utspädd kost när de kan få något riktigt att sätta tänderna i? Litteratur al dente! Inte bara utbildning utan bildning! Läs gärna Alsheimers bok. Den är riktigt intressant!
18 december, 2011 den 10:20 f m
Liiteratur al dente! Den köper jag! Men bildning? Det rara djuret?
”Historiskt sett har bildningsbegreppet i hög grad att göra med utvecklingen av människan och människans personlighet. Att bilda sig har, alltsedan antikens dagar, och i Sverige från och med 1700-talets slut, förknippats med den frigörelse det innebär att skapa sig själv.” taget från http://www.pu.uu.se/wiki/Bildning
Jag litar inte på att en aldrig sjungande Roland med nödvändighet är bildande. Hur många psalmverser har man inte i den gamla skolan lärt sig rabbla utan att nå någon insikt? Det kan bli al dente för mjölktänder!
18 december, 2011 den 11:09 f m
Intressant att bildning kan ses med misstänksamhet. Varför det undrar vän av al dente – inte enbart för mjölktänder. Ser väl närmast bildning som någon form av allmänbildning dvs kunna sätta in problem eller tankar i ett annat sammanhang. Rabblande av psalmverser kan naturligtvis ha denna funktin men det är ju inte nödvändigt. Det krävs annat – en jämförelse med den sjungande roland eller varför inte Hamlet? Lite al dente-tankar om vadan och varthän.
18 december, 2011 den 12:07 e m
Misstänksamhet! Jag undrar bara vad bilding är och tvivlar på att en läroplan med de av fröken Parland givna exemplen är just bildning. Det kan t.o.m. vara något annat!
Ty i min bildninsgtörst googlade jag och fann ”Rolandssången är naturligtvis djupt präglad av rasism, islamofobi och kristen fanatism.” Om det finns på läroplanen i en rysk skola så ringer det varningsklockor.
18 december, 2011 den 5:05 e m
Det är mycket möjligt att det ska ringa varningsklockor för just Rolandssången. Sen är det ju alltid lite farligt att läsa sk gammal litteratur med moderna glasögon. Då kan det gå som för Mark Twain m fl. Det blir inte politiskt korrekt, och det är ju alltid ett bekymmer. Så Rolandssång eller inte är nog inte poängen. (Allmän-)bildning är väl helt enkelt att kunna ägna sig åt kulturellt small talk hemma och ute i världen. Det borde väl herrn känna till och inte vara misstänksam mot.