Spel på blå tuba

Sitter på en köksstol mitt på gårdsplanen och spelar tuba. Tuban är blå. Det är en lämplig färg, ty längtans blomma är som bekant blå. Dessutom var ju Goethes olycklige hjälte Werther iklädd blå frack, när han gick ut i skogen och tog sig av daga. Det var dumt gjort. Då är det bättre att spela på blå tuba.

Börjar med Dotter av Sion. Det är en pampig låt som gjord för tuba. Dessutom minner den om så disparata festliga begivenheter som Last Night of the Proms och jul. Därefter väljer jag nog ledmotivet ur musikalen The Phantom of the Opera, ty den minner om favoritstaden London utan OS. Dessutom spelar ju Peter Jöback huvudrollen just nu. Sen får det av artighet bli något finskt. Kanske valsen Ljuvliga ungdom, även om den av någon anledning inte känns helt aktuell.

Det är bra att spela tuba på gårdsplanen. Man stör ingen. De björnar som bevisligen finns i närheten, finns definitivt inte i närheten, och storlommen och morkullan lyssnar bara förundrat och förstrött. De protesterar inte. Annat är det i stan. Tubaspel i lägenhet har sina sidor, och bakom dessa sidor finns grannar. Balkongen då? Tyvärr! Vår balkong är av den storleken att man får luta sig mot Kierkegaard. Det blir alltså ett antingen eller. Antingen jag eller tuban. För båda finns icke plats.

Efter ett par veckor på landet här i Karelen kan man bli lite konstig. Man kan inbilla sig saker. Som till exempel att man sitter på en köksstol mitt på gårdsplanen och spelar på en blå tuba. När detta tillstånd inträffar vet man att klockan är slagen. Det är med andra ord snart dags att bege sig till stan, vilket kommer att inträffa om en dryg vecka eller – hellre – om drygt en vecka. So far so good. Nu har jag bara ett bekymmer. Ska jag ta med mig tuban?

Explore posts in the same categories: Finland