Tärningen är kastad

Det här handlar om makt, och med ovanstående rubrik är det lika bra att börja med Julius Caesar. Det gör man lämpligen på Nationaloperan i Helsingfors, där Händels barockopera just haft premiär. Det är verkligen en kulturhändelse som är värd att notera för hugade operavänner. För vad sägs om två countertenorer, häftig ljusdesign och så en härligt slösande konstnärlig kreativitet? Det är nästan så att man glömmer att föreställningen är fyra timmar lång.

Nu sätter man inte upp en barockopera så där rätt upp och ner. Det skulle sannolikt inte fungera. Man måste piffa upp anrättningen lite, vilket man gör här med besked. Mellanösternreferenser blandas djärvt med något som bäst kan liknas vid studentspex, och det är bitvis  mycket underhållande. Så underhållande att man ibland glömmer att historien om Caesar och Kleopatra faktiskt gäller liv och död. Maktkampen på den tiden gjorde ju det. Man tog makten. I vår tid får man den.

Och då är vi inne på maktkampen i Finland, den mellan presidentkandidaterna Sauli Niinistö och Pekka Haavisto. Igår (26.1) var det dags för den första TV-duellen. Den var mycket sansad men inleddes förvånande nog rent privat. Niinistö har en trettio år yngre fru, och Haavisto som är homosexuell är gift med en man (tjugo år yngre). Man började med frågor om det! Relevant? Och i Sverige har Socialdemokraterna fått en ny ledare i Stefan Löfven. Bra val? Tryggt påstås det. Vad nu det ska betyda.

Så gäller det makt på film. Har just sett Clint Eastwoods lysande J.Edgar med en fullkomligt magnifik Leonardo diCaprio som gamle FBI-bossen J. Edgar Hoover. Och imorgon blir det Iron Lady, där Meryl Streep enligt förhandsreklamen är Margaret Thatcher. Spännande. Caesar fick som bekant rådet att akta sig för den femtonde mars (Idus martiae), då attentatsmännen väntade. Ingen slump alltså att George Clooneys nya film om amerikansk politik heter Ides of March. Den står sen på tur. Mycket på gång.Tärningen är kastad!

Presidentvalet

 

 

Det är dagen efter. Första omgången av presidentvalet i Finland är nu avklarad, och det gick som förväntat men ändå inte riktigt. Samlingspartiets Sauli Niinistö blev klar vinnare med sina 37 procent och tvåa blev överraskande De grönas Pekka Haavisto med 18,8 procent. Resultatet betyder att det blir en andra omgång om knappt två veckor.

Valet är intressant på många sätt. Niinistö har hela tiden lett i opinionsundersökningarna. Varför det är så har jag inte förstått. Möjligen har folk tyckt synd om honom för att han förlorade mot Tarja Halonen för sex år sedan. Möjligen ser folk honom som den mest statsmannalike. Jag vet inte. Niinistös stöd har varit gediget hela tiden, även om det sjönk mot slutet. Stödet har gjort att Niinistö varit ganska dämpad och lugn och fört en lite defensiv kampanj, där strategin helt enkelt varit att inte göra bort sig.

Kvinnorna har inte lyckats. Svenska Folkpartiets Eva Biaudet hamnade på blygsamma 2,7 procent, och då ska man veta att de svenskspråkiga utgör ungefär fem procent av befolkningen. Väljarna har svikit kvinnorna, och de har svikit vänstern. Intressant och glädjande är också att effekten från riksdagsvalet i våras är utraderad. Uttryckt på annat sätt så hamnade Sannfinländarnas Timo Soini på blygsamma 9,7. Anledningen till det är enligt honom själv det faktum att Sannfinländarna hellre vill se honom som partiledare än som president. En annan anledning anger Hufvudstadsbladet som skriver att det nu finns en liberal motvikt till Sannfinländarna.

Denna liberala motvikt heter Pekka Haavisto och är valets komet. Att han skulle stå som tvåa före veteraner som Lipponen och Väyrynen var det kanske inte så många som trodde. Haavistos framtoning är kunnig, sympatisk, liberal. Dessutom är han öppet homosexuell, vilket kan ha betydelse. Väljarna vill kanske visa att Finland faktiskt är bättre än det rykte landet fått genom Sannfinländarna.

På valvakorna igår kväll såg Niinistö stundtals lite gammal och trött ut medan Haavisto tycktes full av ungdomlig energi och entusiasm. Räcker denna energi ända fram? Om knappt två veckor vet vi svaret. Synd att man inte får rösta!

Presidentval och Guggenheim

Två frågor präglar debatten just nu i Finland. Det ena är presidentvalet vars första omgång äger rum nu på söndag. Underligt nog gäller inte diskussionen vem som kommer att vinna utan vem som kan bli tvåa. Blir det en stark tvåa blir det nämligen en valomgång till om ytterligare ett par veckor, och då kan vad som helst hända.

Den som leder opinionsundersökning efter opinionsundersökning även bland finlandssvenskarna är Sauli Niinistö från Samlingspartiet (moderaterna). Varför Niinistö är så överlägsen har jag inte fått kläm på. Frågar man så får man som svar – lär dig finska! Detta(o-) vänliga svar hjälper dock inte så mycket.  En som också med intresse betraktar den finska valdebatten är Maria Wetterstrand. Hon skriver en krönika om det i dagens (16 januari) nummer av Hufvudstadsbladet (med de sedvanliga negativa kommentarerna som följd). Wetterstrand  diskuterar andra kandidater än Niinistö. Inte så konstigt, kanske. Hon är gift med miljöminister Ville Niinistö, som råkar vara brorson till presidentkandidaten Sauli. Hade jag fått rösta, vilket jag inte får, trots att jag nu är skriven här, så hade det funnits ett par lämpliga kandidater och ett par olämpliga. Men en sak är klar – jag hade inte röstat på Niinistö. Mitt hjärta klappar nämligen alltid för en underdog.

Från politik till konst. Ett av världens mest kända konstmuseer är Guggenheim. Den spännande byggnaden på 5:e Avenyn i New York är bara den värt ett besök. Som bekant har konceptet Guggenheim spridit sig över världen, där det kanske mest spektakulära är satsningen i spanska Bilbao med en helt fantastisk byggnad. Nu har designhuvudstaden Helsingfors chansen! En arkitekttävling skulle kunna få fram en kanske lika iögonenfallande byggnad på Skatudden, där båtarna från Sverige nu lägger till. Tanken är onekligen kittlande.

Stadsdirektör Pajunen är optimistisk och ser möjligheter trots höga kostnader. Inom kort ska saken avgöras i stadsfullmäktige. Så vem blir president? Och blir det ett Guggenheim? Vad övrigt är, är tystnad (slutreplik i Hamlet!). Vintertystnad.

Autofiktion

Vad är verklighet? Vad är ljug? I litteraturens värld blandar man friskt verklighet och fiktion och begreppet som kallas autofiktion har kanske aldrig varit populärare?

Har inte läst Lars Noréns dagbok. Hade ingen lust efter att ha tagit del av ett par utdrag. Verkade vara egotrippat nonsens som taget ur Facebook. Sen råkade jag lyssna på Britt Edwall som nämns i boken. Hon sa så här: Men käre Lasse, så var det inte! Varför ljuger du?

För mer än hundra år sedan kom Strindbergs En dåres försvarstal. Där berättar han ”sanningen” om äktenskapet med Siri von Essen. Ska man tro honom? Nej förmodligen inte. I boken Siri ger nu Lena Einhorn en annan sanning.

Och Torbjörn Flygt? Stor succé för tio år sedan med Underdog, som handlar om en ung mans uppväxt i Malmö. Augustpris och berömmelse. Var nu berättelsen en sanning? Flygt har berättat att han en kväll blev uppringd av en läsare som berömde den autobiografiska skildringen. Men det är inte jag! protesterade Flygt. Då blev det tyst i luren och sen kom det – men då är det ju ännu bättre!

Fiktionens seger över det självbiografiska, alltså. Och nu har jag läst fortsättningen Outsider, som inte når upp till föregångaren. Tyvärr. Och så har vi Kerstin Ekman som leker med författaridentiteter i sin originella Grand final i skojarbranschen, där den framgångsrika författaren klyvs i två. Den vackra som syns på TV och sitter i Akademien och så den som faktiskt skriver böckerna!

Daniel Sjölin (Babel) skrev för ett par år sedan Världens sista roman, som handlade om en programledare på TV som hette – Daniel Sjölin! Sanning? Och Åsa Linderborg och Susanna Alakoski! Vad är sanning? Var hittar ni på?

Nu är förresten den nya programledaren till Babel utsedd. Att efterträda Sjölin blir svårt. Funkar det inte, så kan ju Sjölins efterträdare i stället skriva en bok om en programledare som heter – Jessica Gedin. Sånt kallas autofiktion.

Design 2012

Man ska inte vissla i kyrkan. Varför det är så vet jag inte.  Skulle jag  få för mig att vissla i någon kyrka här i Helsingfors, skulle jag välja Berghälls kyrka. Det finns två skäl. Det ena är att akustiken är god.  Det andra skälet är design eller arkitektur. Uttryckt på annat sätt så tillhör inte Berghälls kyrka mina kyrkfavoriter. Sorry alla vänner av Lars Sonck men min håg står inte till det nationalromantiskt pampiga. Speciellt inte i spöklik kvällsbelysning. Jag är inte förtjust i Riksdagshuset heller. Om det nu kan vara till någon tröst.

Om jag bokstavligt vänder Riksdagshuset ryggen och i stället blickar mot det nya Musikhuset eller konsthallen Kiasma och Tidningshuset gläds emellertid mitt moderna designhjärta, ty här har det rivits för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt? Och nu går ljuset genom staden i en installation från Senatstorget via Musikhuset och Alvar Aaltos Finlandiahus till Nationaloperan och slutligen Olympiatornet. Det hela kallas Lux 2012 och manifesterar inledningen på Helsingfors år som designhuvudstad. Årsprogrammet är digert.

Vi stod på Senatstorget på nyårsafton klockan tolv och såg hur Domkyrkan lystes upp i en konstnärlig ljusinstallation. Sen var det fyrverkeri. På torget står en jättemodell av Rubiks kub. Riktigt vad den symboliserar har jag inte kläm på men imponerande är den. Vill man  få en hum om finsk design så är ett besök på Designmuseet att rekommendera. Speciellt bottenvåningens basutställning med sin vandring från nationalromantik till välkänd finsk modernism är ett måste. Det är väl bara ett fel med den utställningen. Den är för liten. Man vill ha mer!

Att Helsingfors är Designhuvudstad under 2012 känns helt naturligt tänker jag medan jag på väg från Designmuseet passerar Järnvägsstationen. Denna katedralliknande skapelse av Eliel Saarinen tillhör väl i sanningens namn inte heller mina favoritobjekt men den har en fördel jämfört med vanliga kyrkor. Man får vissla. Å andra sidan kvarstår sanningen. Man ska inte vissla i kyrkan. Vilket jag dock härmed har gjort.