215, 5527, 439, 209

Det finns ett fint uttryck på tyska. Det lyder: ”Wer eine Reise macht, hat ’was zu erzählen”. Och det kan man ju hålla med om. Många resenärer, inte minst skribenter, för anteckningar. Det gör inte jag. Jag tar alltid noga med en liten anteckningsbok och penna – men jag skriver inget. Men jag minns. Som nu. Så här kommer fyra intryck från det nära förflutna, och för den snabbtänkte framstår då rubriken i ett förklarat skimmer.
Till Tate Modern i London återkommer jag gärna och har gjort så de senaste tjugo åren. Här finns sedan något år en ny tjusig tillbyggnad och där visas just nu en högst märklig installation. Den heter The Clock och består av tusentals klipp från spelfilmer som alla visar realtid dvs när klockan är 12 i London så ser man ett klipp från en film där klockan är 12. Som Zinnemanns High Noon. Och här går det undan. Sekundsnabba klipp ger en vandring genom filmhistorien – i realtid. Jag satt där i två timmar och – vill tillbaka. Får dock sno mig. Den 20 januari är det slut. Ett tips till. Den 3 november och 1 december kan man övernatta. The Clock i 24 timmar!
https://www.tate.org.uk/whats-on/tate-modern/exhibition/christian-marclay-clock
Och nu till kära gamla Gabriella. Den här Vikingbåten är ombyggd, vilket jag ännu inte lärt mig. Saknar den gamla stilen. Nu måste man t ex leta efter puben, och vill man ha något starkt från taxfreebutiken hamnar man i bedövande parfymångor, vilka man med fara för luktsinnet måste tränga sig igenom. Whiskyn är nämligen gömd bakom ångorna. Dirty trick! Sen finns det ett fint gourmetställe med vita dukar och höga priser. Där sitter nästan aldrig någon. Varför ville man bli finare? Och hur många gånger har jag åkt över Östersjön? 100?
Och nu till Stockholm och ett hotell med utsikt men inget fönster. Rummet är litet och sitter väl över axlarna men är gemytligt och centralt beläget. Frukosten är fantastisk. Föredrag på Östermalm leder sedan till möte med kulturintresserade människor i mogen ålder samt en intressant somatisk sexolog. Henne talade jag mycket och gärna med.
Operan i Tallinn rekommenderas. Man börjar i den tjusiga blå salen en trappa upp, där man tar ett glas före föreställningen. Vi såg sedan Tennessee Williams drama Linje Lusta eller A Streetcar Named Desire som den heter. Var som bekant en synnerligen omtalad film en gång med Marlon Brando. Här är det balett. Och de som är under 14 år är inte välkomna. Varför begriper jag inte. En sak till – priserna här är ungefär hälften av priserna på operan i Helsingfors. I sanningens namn tillkommer ju ett par småsaker: resa, hotell, middag, besök på en och annan bar osv. Något säger mig att det går jämnt ut. Eller kanske inte.
Något säger mig också att rubrikens budskap nu är glasklart.